”Tillsammans ska vi fan i mig ordna det här”

Jag lämnade ABB Arena Syd på tunga steg ikväll. Det blev inte riktigt som jag tänkt mig. VSK skulle ju knyta ihop den berömda säcken och avancera till semi. Chanser fanns, chanserna var nog rentav tillräckligt många för att resultera i hemmaseger.

Det vore emellertid förmätet att skylla på marginalerna. Ikväll hade VSK dem emot sig medan det i söndags var tvärtom. Sådan är idrotten.

VSK har faktiskt bara sig själva att skylla. Man var inte där från matchstart. Inledde håglöst, slarvade i uppspelen och tappade även mycket boll ute på planen. Hamnade, precis som i fredags, i ett tidigt 0-2 underläge. Precis som då lyckades man dock bita sig in i tillställningen. När domaren blåste av första halvlek stod det 2-2 efter mål av Tobias Holmberg och Robin Andersson.

Min och många andras känsla i paus var att det var läge för defilering i andra.. Ett Sandviken som för tredje matchen i rad tappad en ledning, det borde leda till en tung känsla i omklädningsrummet.

Det ville sig dock inte utan halvleken blev en frustrerande katt och råtta lek. Känslan av att: ”nu jävlar tar vi det” tillintetgjordes på en knapp kvart då Saik gick upp till 2-4. VSK kändes inte alls så där påkopplade som vid den första kvartsfinalens start på andra.

Hemmalaget lyckades dock samla ihop sig och satte en reducering via ett riktigt kraftmål av Robin Andersson och samma känsla igen: ”nu jävlar tar vi det”l. Den känslan blev tyvärr försmädligt kortvarig i och med att Hannes Edlund replikerade ganska omgående och satte 3-5.

Målet följdes av en period där det kändes som luften gick ut för både spelare och hemmapublik. Min egna känsla var att VSK fick slita för sitt mål medan deras kom till alldeles för lätt.

I slutet av matchen gick jag ner från klacksektionen i förhoppningen att det skulle leda till någon reaktion. Ni vet hur man fungerar som supporter. I det här fallet tycktes det också slå väl ut. Viktor Spångberg reducerade innan jag ens var nere för trapporna.

Därefter följde en gastkramande avslutning där både publik och hemmalag vaknade rejält. Robin Andersson var ytterst nära på stopptid och den efterföljande hörnan var inte långt ifrån den heller men där efter var det slut.

Tungt som sagt. Marginalerna var emot VSK ikväll men vad som kostade laget segern var de svackor man hamnade i vid några perioder under matchen. I en match av den här digniteten måste man kunna kräva mer av ett lag som VSK.

Nu drar vi ett streck över den här kvällen och knyter näven inför match fyra i Sandviken. Ett jämnare VSK med Jesper Jonsson tillbaka har goda förutsättningar att vinna då. Vi hörs och syns. Tillsammans ska vi fan i mig ordna det här!