2022 – den nya läktargenerationens år

Årets sista dag är här. Ikväll skjuts raketer och skålas i champagne. Imorgon bitti visar mobilens display 2023. Vi har ett gånget år att summera och ett nytt som ligger framför oss likt ett oskrivet blad. I de här dagarna minns vi själva och fylls utöver det på våra minnesbanker av vad andra återger i form av artiklar och årskrönikor.

VSK-året har i vanlig ordning garnerats av en del ångest och vållat sömnlösa nattimmar Vi reste oss emellertid på nio även det här året och kan gå helskinnade ur det och hoppas på ett bättre 2023.

Jag vågar, än så länge inte stärkt av skumpa, tro att det faktiskt blir så. Ett bättre år alltså. Bandylaget avslutade året igår via seger mot Byn och parkerar inför 2023 på den väldigt eftertraktade andraplatsen inför fortsättningen. Damerna har gjort det ännu bättre och delar på förstaplatsen tillsammans med Villa. Detta med en match mindre spelad efter att matchen mot KS blivit uppskjuten. Det blir genuint spännande att följa lagens framfart när klockorna nu byter år.

Vid en tillbakablick finns en hel som kommer upp på näthinnan. Ett år utan restriktioner inte minst. Med Simon Johanssons briljans, Granaths mål, Freddys entré. Bandylagets suveräna semi mot Villa som tyvärr inte räckte fram. Jag kan fortsätta rätt länge men nöjer med en ytterligare detalj jag tar med mig. Den allra främsta, den nya generationen som tagit plats via banderoller och sång.

Det är skönt att tänka tillbaka på något från ett gånget år som man vet kommer bära vidare nästa år och många, många ytterligare år framåt.

Jag citerar mig själv från hemmapremiären mot Östersund, då marschen inför matchen inte bara hade inslag utan rentav dominerades av den nya generationen:

”Det finns en äkthet som bara ens lokala lag kan framkalla. En känsla av tillhörighet. Att se det där emblemet på sjalen, samma emblem som spelarna bär på bröstet och kämpar för. Emblemet för ett lag som är så långtifrån Champions League som man bara kan komma men som ändå representerar vår stad. Ett lag som får en att drömma om något bättre och högre.

Spelarna är ju inte alls som Messi eller Mbappé men du kan se någon spelare vid skoavdelningen på Intersport eller möta några av dem vid Rocklundaområdet på väg till eller från träningen. Det är spelare du kan säga något till, ta en selfie med eller få en autograf utav.”

De här kidsen, som inte ens var födda när fotbollsmatcherna spelades på Arosvallen, ger så mycket framtidstro. Kidsen lockades inte bara av premiären utan en stomme har funnits med hela året. På såväl fotboll som bandy.

Idrotten som utspelas på isar och planer är oviss och oberäknelig. Vi kan hoppas på sportslig bättring men några garantier finns inte. Vad gäller den nya generationen av fans kan vi däremot vara säkra. De är här för att stanna.

Det är skönt att nya generationer supportar tagit fasta på det lokala. Att ha ett lag att gå till på nära håll. Känna gemenskapen på läktaren och kanske rentav möta någon av spelarnas blickar vid ett mål och se att han eller hon är lika glad som du.

Den känslan går ej att få med någon av superstjärnorna som briljerar från skärmarna. Det spelar ingen roll hur många titlar som vinns eller vilka fantastiska mål som görs.

Som jag också skrivit tidigare. Det lokala laget, i vårt fall VSK, är lite som din egen arm. Du kan räta ut den och inse att den varken är grövst eller starkast men den är ofrånkomligen din. Om något ska bära saker åt dig så är det den.

Med det sagt tackar jag för 2022 – året då en ny generation tagit plats på läktarna. Jag ser med stor tillförsikt fram emot 2023. Den nya läktargenerationens år 2, då vi kan byta bottenstrid mot en tillvaro på den övre halvan och där en SM-final finns inom räckhåll. Gott Nytt År – vi ses vi ses på läktarna!