Anno 1904: Nyårskrönika

Då har det blivit dags att summera det nyss passerade grönvita året 2018. Ja, vad säger vi – hur ska man bäst minnas 2018? Om vi alla bara får ett ord på oss att sammanfatta det gångna året, vad skulle det ordet bli i sådant fall?

För vår del blir det ångest. 2018 var ångestens år. Precis som kineserna kopplar ihop djur till olika år i sin kalender får vi VSK:are koppla känsloupplevelser till åren i den grönvita kalendern. Helt klart var 2018 ångestens år.

Inget trodde nog att vi skulle stå här idag och sammanfatta fjolåret med just det ordet. Men så blev det och när vi tänker efter kanske det inte är så konstigt. Faktiskt något vi egentligen borde kunnat förutse.

För visst, när alla, klubben, supportar och klubbens välgörare förväntar sig att fotbollslaget ska gå upp i Superettan och dessutom uttalar det offentligt. Ja, då blir så klart ångesten ens följeslagare genom säsongen. Sällan har vi väl varit så nervösa och haft såna grundläggande ångestupplevelser som när VSK Fotboll har gått ut till match som i fjol. Känslan hos alla har ju varit, matchen måste vinnas, den får absolut inte förloras.

Segrarna har firats med lättnad istället för glädje. Det var väldigt många år sedan en grönvit fotbollssupporter behövt uppleva den här typen av känsla under en hel säsong, en säsong som vi i praktiken ledde från början till slut. Märkligt, men som sagt, inte förvånande givet hur målsättningarna uttalades i början av året.

Annars började året rätt segt. Vårt herrbandylag presterade verkligen inte som vi trott och hoppats på. Alla visste vad laget för förmöget till men man hade förtvivlat svårt att få fart på spelet och många matcher förlorades som vi upplevde det helt i onödan. Det saknades kämparanda och vilja på sina håll och spelet var en blekare kopia av det sätt man spelat bandy på de senaste fyra säsongerna. Ett spel som faktiskt gav SM-Guld så sent som 2016. Tyvärr var spelsättet nu helt sönderläst av våra motståndare och det tycktes inte som någon på eller utanför plan hade en lösning på hur man skulle kunna vinna de viktiga matcherna.

Visst slutade vi fyra i serien och vi borde statistiskt sett gått till semifinal. Men det blev det inget med. I kvartsfinalen mötte vi Villa-Lidköping som slutat 1 poäng bakom oss. På papperet borde VSK haft fördel av hemmaplan och en bättre form i seriens slutskede. Men det är bara att konstatera att över de fyra matchers som spelades i kvartsfinalserien var VSK chanslösa. Man förlorade första knappt på hemmaplan och sen ny klar torsk borta. I den tredje matchen då man var tvungen att vinna tog sig laget samman och gjorde en fantastisk match som man vann med 7-1. Men två dagar senare i Lidköping förlorade man igen klart med 5-1 och årets säsong var över.

En besvikelse och missräkning och krav på förnyelse av både trupp och spelsätt restes allmänt av de som följer klubbens öden och äventyr. Det var rätt uppenbart att det inte skulle kunna fortsätta så här.

För dambandylaget var säsongen bättre och de allra flesta räknade nog med att man skulle ta sig till en ny SM-Final som man den här gången skulle vinna så klubben skulle kunna få fira sitt första SM-Guld på damsidan. I serien slutade man en poäng bakom Skutskär efter att bara en match förlorats under säsongen. På hemmaplan var man obesegrad och man släppte in minst mål i serien.

Då var det dags att möta Skutskär i semifinal. Det borde inte vara något problem och vår dambandyexpert som vi intervjuade inför matchserien var tämligen säker på att det skulle gå vägen. Trots allt hade vi slagit Skutskär med 7-0 hemma och spelat oavgjort på bortaplan i serien.

Men tji fick vi. Lagen vann varsin hemmamatch och i sista avgörande matchen på Rocklunda tog så damlaget sin första hemmaförlust för säsongen när man förlorade med 2-4. Det var snöpligt men laget stod inte riktigt att känna igen när det gällde som mest. Precis som för herrarna var det mer eller mindre uppenbart att något måste hända med laget i och runtomkring för att man ska kunna nå ända fram.

Samtidig som debaclet för bandylagen utspelade sig började VSK Fotboll varva upp för en ny säsong som samtliga med grönvitt hjärta såg fram emot, oftast med en skräckblandad förtjusning. Det fanns så mycket förväntningar och hopp om avancemang, samtidigt som osäkerheten gnagde där inne. Visst var VSK favoriter hos bettingbolagen och även i vår ranking. Men det är en sak vad hjärnan logiskt säger åt dig sannolikt ska hända och en annan vad du känner i ditt hjärta. Ångesten var vår följeslagare genom säsongen.

Inte blev ångesten mindre då tränaren blev sparkad efter halva säsongen då laget ledde serien. Det måste i det närmaste vara en unik händelse i idrottsvärlden att en tränare sparkas när man leder en serie. Sånt som händer i VSK dock.

Pressen på spelarna blev så klart enorm att fixa seriesegern under hösten då det var de som slagit larm om tränarens metoder och fått styrelsen att agera. På vårt redaktionsmöte som vi hade efter VSK – Bajen Bandy 30/12 konstaterade vi på nytt hur väl styrelsen i VSK Fotboll skött hela affären med tränarbytet. Vi jämförde med hur illa samma sak hanterats i BP några veckor senare och vilken skada den klubben lidit som en följd av usel kommunikation och hanterande av samma typ av kris. Det hade kunnat slutat riktigt illa i VSK, men det gjorde inte det. Bollen kunde fortsätta rulla klubbens väg.

Samtidigt som VSK Fotboll höstkrigade om seriesegern började så smått VSK Bandy förbereda sig för en ny säsong. På herrsidan blev det precis som alla krävt efter vårens debacle att ett antal gamla trotjänare bytts ut mot ett gäng yngre förmågor från vår grannklubb i Tillberga. Många var skeptiska och förutspådde slutet på framgångar och en återgång till de förlorade åren runt 2008 och framåt då klubben var i ekonomisk kris och inte hade råd med några stjärnor.

Förvåningen var i det närmaste total när så VSK gick och vann Svenska cupen helt otippat. Inte så att laget imponerade i gruppspelet med ett oavgjort resultat mot Bollnäs och uddamålsvinst mot Vetlanda. Man togs sig precis vidare till slutspel. I semifinalen blev det sedan repris på vårens batalj mot Villa-Lidköping. Ett Villa som inför säsongen fått stora och tunga förstärkningar som gjort dem till favoriter att vinna både cupen och SM-Guld så småningom.

I en match som beskrivs som en av de bättre bandymatcher som spelats på många år vann till slut VSK med 6-5. Det var en enorm skalp för det oprövade laget med många unga spelare. Men det var inte bara segern utan också hur den bärgades som väckte uppmärksamhet. De som såg matchen fick se ett VSK med en helt ny spelidé och offensivlusta av sällan skådat slag. Det anfölls i mitten och man tryckte hela tiden på för avslut. Bandysverige stod mest och gapade åt vad de fick se. I finalen avfärdades SAIK av bara farten och VSK var cupmästare. En i sanning helt otippad utveckling av vad vi fick se samma lag prestera bara ett halvår tidigare.

På damsidan var revanschlustan stor när säsongen närmade sig. Laget fick en ny tränare och laget och spelet började byggas om. Nu skulle det vara slut med att förlita sig på att några fixstjärnor ordnade med segrarna. Nu skulle alla vara delaktiga i spelet och man skulle vinna eller förlora som ett lag. Och visst började säsongen bra. I damernas World Cup gick man tämligen enkelt till final, bland annat slog man Skutskär som man blev utslagna av i vårens slutspel. I finalen blev dock Record Irkutsk från Ryssland för svåra, VSK förlorade med 2-4.

Med stor vana i att misslyckas så var det få supportrar i fotbollen som i hjärtat kunde tro att laget till sist skulle bärga seriesegern. Syrianska FC gick som en maskin under hösten och det var bara tack vare deras usla start under våren som gjorde att det fortfarande fanns en poänglucka till VSK. Men så efter en del oväntade förluster med efterföljande panikångestattacker hos supportrarna kunde till slut fotbollslaget bära seriesegern.

Till slut blev det så att man inte behövde spela om det utan ett annat lag från Sandviken såg till att ta poäng av SFC som gjorde att VSK blev klara seriesegrare i den 29:e omgången. Glädje var inte ordet för dagen utan en stor kollektiv lättnad är bästa sättet att beskriva känslorna hos alla inblandade. Sällan har ett grönvitt lag haft en sådan press på sig att leverera, inte bara i en enstaka match utan över en hel säsong. Man lyckades och ångesten rann av supportrarna som kunde kosta på sig en avslappningsöl på lördagen när det blev klart med avancemang. Fira var nog ingen särskilt sugen på.

I samma veva som fotbollen blev klara för Superettan drog herrbandyn igång sitt seriespel. Det vi fick se i Svenska Cupen och sedermera i World Cup där man förvisso inte gick vidare från en extremt svår grupp, men lyckades slå Jenisij, var ingen tillfällighet. Laget har radat upp segrar under hösten och bara förlorat 2 matcher. Man går in i det nya året som tvåa, en poäng bakom ledande Villa-Lidköping.

Vi kan bara konstatera att laget har lyckats reformera sig till något helt annat mot det vi såg i våras. Hjärnan bakom förvandlingen är förstås mästartränaren Micke Carlsson, han har återigen bevisat att han sannolikt är bandyvärldens mest kompetente tränare och coach. Utan honom hade inte VSK Bandy varit där de är idag.

Det är samma sak i dambandyn. Under ny ledning har man fått ihop laget och man leder serien vid utgången av 2018. Faktum är att man på de åtta matcherna inte tappat en poäng och man har redan gjort 62 mål, offensiven är det inget fel på. 2018 var nog också året då dambandyn på allvar började växa in i VSK-supportrarnas medvetande. Fler och fler hittar till matcherna och om laget skulle gå till SM-Final kan man nog påräkna sig ett ordentligt stöd från läktaren.

Slutet gott allting gott skulle man kunna formulera VSK-klubbarnas sportsliga framgångar under 2018. Vi ska vara väldigt stolta och glada för vad våra grönvita krigare har åstadkommit på planerna ifjol.

Förra årets smolk i glädjebägaren och som spätt på ångesten är klubbarnas ekonomiska situation. Båda går med mångmiljonbelopp i minus resultatmässigt, en helt ohållbar situation som omedelbart måste brytas. Fotbollsklubben överlever tillfälligt pga viggepengarna, bandyföreningen lever nu på lån – något som inte kan fortgå längre. Faktum är att vi är djupt oroande över hur det ska gå för klubbarna på några års sikt, det känns verkligen som det kan gå åt alla möjliga håll.

Ett vet vi säkert – båda klubbarna kommer behöva all hjälp man kan få från sina välgörare, utan det kommer det inte att sluta väl.

När vi nu önskar oss något inför 2019 är det att våra kära klubbar tillsammans med sina medlemmar och andra gör allt man kan för att få ordning på ekonomin och skapa någon slags form av sundhet i finanserna. Allt detta är mycket viktigare än sportsliga resultat just nu.

Med dessa ord avslutar vi vår krönika och så hoppas vi att 2019 års grönvita känsla byts ut från ångest mot tillförsikt. Tillförsikt som bygger på att klubbarna under året tar de steg som behövs för att skapa ekonomisk stabilitet som kan vara fundamentet varifrån framtida sportsliga satsningar kan göras. Tillsammans är vi starka – nu ser vi till att 2019 blir ett härligt grönvitt år.

//Redaktionen