Anno 1904: Polisen skjuter sig själv i foten med sin nya strategi

I tweeten ovanför ser vi Dalkurds kommunikationsansvarige meddela omvärlden att 76 poliser varav 6 stycken på hästar finns utanför Gavlevallen där Dalkurd just då möter Syrianska inför tomma läktare.

Matchen har bedömts som en mellanriskmatch och enligt den risktrappa som polisen använder sig av innebär det ett visst antal resurser utanför arenan där polisen svarar för säkerheten. På arenan svarar arrangörerna för säkerheten men polisen anger utifrån sin risktrappa hur mycket säkerhetspersonal som måste finnas på arenan.

Dalkurd hade inte råd med alla ordningsvakter som polisen krävde utifrån sin riskbedömning. De går redan som det är kraftigt minus ekonomiskt på att arrangera sina fotbollsmatcher.

Problemet är inte att det står nästan 80 poliser utanför med en drönare i luften som filmar öde omgivningar och tomma parkeringsplatser runt arenan, det är bara en logisk konsekvens av den bedömning polisen gjort av risken runt matchen.

Problemet är inte heller att säkerheten runt arenan i den här matchen kostar samhället i runda slängar en halv miljon kronor i direkta kostnader varav ca 200 000 är övertidsersättning till poliserna, då det inte går att uppbringa tillräckligt med poliser som är i normal schemalagd tjänst när det vankas riskmatcher. Säkerhet måste så klar få kosta.

Och det är faktiskt inte ett problem att polisen har gjort en totalt felaktig bedömning avseende säkerhetsläget heller. Sånt kan hända den bäste och polisen måste av förståeliga skäl tänka ”better safe than sorry”

Så är allt frid och fröjd då? Ska vi bara skaka på huvudet och låta våra supporterliv gå vidare som inget har hänt och låta polisens stollighet i det här fallet passera obemärkt?

Så ska vi absolut inte se på det, tvärtom. Utifrån senaste tidens händelser där polisen har börjat via sin tillståndsgivning skruva åt tumskruvarna rejält på arrangörerna och supportrarna om vad som är okej och inte på arenan, ska vi faktiskt börja bli djupt oroade och lite sorgsna, faktiskt.

Tillståndsgivning, djupt oroade, sorgsna? Vad menar vi egentligen? Låt oss förklara kort hur det fungerar och hur polisens arbete med säkerhet har sett ut de senaste åren.

Historien

Säkerhetsarbetet runt idrott som arrangeras av ideella föreningar har av hävd alltid varit avgiftsfritt för den arrangerande klubben. Denna sed började polismyndigheten ensidigt ändra på gradvis under första decenniet på 2000-talet. Man argumenterade då att idrottsaktiebolag arrangerar idrottsevenemang i vinstsyfte och man började då sända fakturor till storklubbarna i Stockholm som har driften av sitt A-lag i AB-form.

Detta väckte ont blod hos klubbarna som ansåg sig utpekade och man menade att det var knappast så att man drev verksamheten i vinstsyfte för att kunna dela ut pengar till sina aktieägare (det har väl aldrig hänt i svensk idrottshistoria att aktieägare i ett idrottsAB fått utdelning på sina aktier).

Relationen mellan polisen och de klubbar som fick fakturor blev frostig och samarbetet runt säkerheten bliv allt knöligare och utan ömsesidigt förtroende.

Så bestämde då statsmakterna att från 1 jan 2014 så skulle det allmänna åter stå för kostnaderna för säkerhetsfrågor runt idrottsevenemang som anordnades av idrottsAB:n. För att ta reda på konsekvenserna av nyordningen gav man Statskontoret i uppdrag att under två år titta på eventuella effekter av den nygamla modellen. Statskontoret är en statlig myndighet som på regeringens uppdrag utför uppföljningar och utvärderingar av statlig eller statligt finansierad förvaltning.

I sin rapport kom man fram till bla följande:

”Under den korta tid som ersättningsskyldigheten tillämpades på idrotts­aktie­bolagen var samarbetsklimatet kyligt mellan polisen och de aktuel­la klubbarna. Enligt båda parter fungerar samverkan påtagligt bättre efter att ersättningsskyldigheten har avskaffats”

”Sammantaget var ersättningsskyldigheten inget effektivt verktyg för poli­sen vid idrottsevenemang”

”Polisen för en dialog med arrangörerna när man anger villkoren för ett evenemang. Både polisen och fotbollsklubbarna uppger också, som ovan nämnts, att samarbetsklimatet har förbättrats avsevärt sedan ersätt­nings­skyldigheten togs bort. Det bör nu därför finnas goda möjligheter att fördjupa dialogen och formulera skärpta villkor inför högrisk­evene­mang såsom fotbollsderbyn”

I den anda som rapporten uttrycker har sedan 2014 säkerhetsarbetet utvecklats mellan polis och idrottsföreningarna. Man har haft dialog runt hur säkerheten ska kunna garanteras och vad klubbarna behöver jobba med för att få till ett bra arrangemang. På samma sätt har polisen aktivt jobbat med supportergrupperingarna via sina supporterpoliser för att skapa dialog och lyfta upp säkerhetsfrågor.

De allra flesta är väldigt nöjda med denna ordning och upplever att man har hittat en balans mellan säkerhetsfrågor och supportergruppernas aktiviteter som ibland innefattar olagliga aktiviteter som tex användande av pyroteknik. Men där också en majoritet klokt nog inser att säkerhetsarbete inte ensamt kan lösa den typen av frågor. Polis eller säkerhetsvakter på läktaren är inte en lösning på pyroteknikfrågan eller andra aspekter av säkerhet runt fotbollen, helt enkelt.

Vad är det som händer 2019?

Utifrån ovanstående historia är det därför nu till alla inblandades stora förvåning (utom polisens) som nu polismyndigheten helt plötsligt tycks ha ändrat strategi för säkerhetsarbetet.

Dialogen har försvunnit och ersatts av att polisen beordrar arrangören till att uppfylla nya krav på säkerhetsarbetet på arenorna. Det kan vara nya säkerhetszoner, antal vakter, visiteringsprocedurer mm. Det är i polisens fulla rätt att så göra enligt Ordningslagen (1994). Men där dialog tidigare vägledde detta arbete har nu polisen ensidigt börjat diktera villkoren.

Tydligaste har det varit i storklubbarna under senare tid, men nu ser vi hur den nya strategin sprider sig över landet och drabbar allt fler klubbar. GIF Sundsvall har fått smaka på det och nu senast Dalkurds FF.

Egentligen har inget hänt på regelfronten utan polisen har bara centralt bestämt sig för att följa sin egen säkerhetstrappa till dess bokstav och sluta lyssna på de lokala arrangörernas bedömning av säkerhetsläget. Det är så man ska förstå det som hände i Gävle härom kvällen.

Alla som kan något om fotboll och supportrar visste att det inte fanns något säkerhetshot efter det att Dalkurd bestämt sig för att inte tillåta publik på matchen. Att supportrar skulle resa till en stängd arena var och är i det närmaste uteslutet i detta fall. Men som sagt, polisen var inte intresserad av att lyssna. Därav stängd arena, polishästar från Stockholm och drönare i luften, en regnig måndagskväll i Gävle.

Det kanske mest ironiska och paradoxala i det som händer nu är att polisen är tafatt i sina försök att vara repressiv ordningsmakt. Efter åratal av dialog och samarbete som nu inte längre är deras modus operandi vet de inte hur de ska motivera sina nya tilltag, eftersom de inte har någon vana av att bete sig så här, historiskt sett.

Vi såg det tydligt i flaggförbudet i helgen för AIK, där det till slut blev helt obegripligt med vad de egentligen menade med sitt förbud och där tillägg till tillståndsgivningen utfärdats som gjorde allt ännu rörigare. Var flaggor förbjudna eller inte? Ingen kunde begripa hur gränserna skulle dras där.

Vi såg samma sak när Johan Ryman, som är supporterpolis på Region Mitt, uttalar sig till Fotbollskanalen och försvarar den stora polisinsatsen på plats i Gävle med att den hade en ”avskräckande” effekt på supportrar som ville bråka utanför arenan. Sen att sanningen var att det endast fanns 7 Dalkurdsupportar i Gävle som såg matchen på en sportbar, hör liksom inte till polisens bild av det hela. Polisen följer nu sin egen logik och agerar utifrån sina egna säkerhetsnivåer, utan hänsyn till verkligheten.

Vad händer nu?

Fotbollssverige står nu undrande inför polisens nya strategi att utan dialog försöka stävja brottslighet i samband med idrottsevenemang. Naturligtvis ska polisen göra detta, det är deras skyldighet. Men alla trodde nog att man hade en fungerande modell för säkerhetsarbetet. Det är uppenbart inget polisen tycker. Man ska nu lösa säkerhetsfrågan på sitt sätt och använda sin polislogik för hur det ska gå till.

Det här kommer sluta i katastrof på många olika sätt. Vi börjar med att konstatera att polisen nu är på väg att tappa all trovärdighet man byggt upp under fem års samverkansarbete. Vi pratar inte om vad huliganer eventuellt tycker om poliser utan vad vanliga fotbollsåskådare som likt alla andra nu börjar tycka att tilltagen är orimliga och helt osynkade utifrån den bild som de flesta åskådare har av sin klubb och dess säkerhetsfrågor.

Tror ni oss inte, läs då följande tweet av Mats Enquist som är generalsekreterare i Svensk Elitfotboll.

Vidare är vi nu på väg tillbaka till klimatet mellan Stockholmsklubbarna och polisen som rådde innan 2014 och som präglades av ömsesidig misstro och noll samarbete. Det säger sig självt, misstro och en upplevelse att ens motpart inte lyssnar är knappast något som kommer öka säkerheten på läktarna. Tvärtom, allt fler personer som arbetar med säkerhet i klubbarna kommer att liera sig med supportrarna och kanske till och med bengalbrännare (det brott polisen försöker komma åt). Det är ju ett känt psykologiskt fenomen som man knappast behöver vara psykolog för att förstå, när makten pressar de maktlösa går de maktlösa ihop mot makten. Faktum är att vi nu riskerar mer ordningsstörningar på våra arenor med polisens nya strategi.

Det allvarligaste är dock att när den part med makt väljer att inte lyssna på den man bestämmer över kommer polisens beslut runt säkerheten allt mer lämna planeten Tellus och hamna i rymden. Till slut kommer man vara så fast i sina regelverk och så lomhörd för verkligheten att man tappar all funktionalitet i säkerhetsarbetet, som kommer ta sig orimliga, oklara, otydliga och bisarra uttryck framöver.

Det kommer bli väldigt problematiskt när stora delar av de människor som finns i fotbollen kommer att se polisen som ett problem och inte en part i lösningen runt säkerhetsfrågor.

Nu har polismyndigheten ett funktionellt val att göra. Antingen återgår man till den ordning som byggts upp under de senaste fem åren eller så hamnar man på kollisionskurs med fotbollssverige och riskerar paradoxalt nog att försvaga det man vill förstärka genom att mista samarbetsviljan hos landets idrottsföreningar.

Ja, vi är både sorgsna över att det blivit som det blivit och djupt oroade över vad som komma skall.