Antons elfte nolla och lagets sjunde raka trea!

Skövde borta – i regn på en tung gräsmatta.  Ingen drömmatch och föga gynnsamma förhållanden.  TV-bilderna inför avspark svepte fram över spillror av ett gammalt folkhem. Den dassiga arenan med löparbanor, kåkarna intill och, någon butik och regementsbyggnaden på andra sidan järnvägen.

Det visade sig också mycket riktigt bli svårspelat. VSK stod inte riktigt att känna igen medan ett aggressivt och fult Skövde spelade på efter bästa förmåga. Nyckelmän som Ask, Johansson och Gefvert led uppenbarligen av den tunga gräsmattan

Skövde hade mer boll och försökte utan att lyckas få till de verkligt heta chanserna. Det fanns inget utrymme för något skönspel.  Att inte hemmalaget skapade något kan vi nog tacka VSK:s backlinje backlinje för, främst. Freddy och Herman Magnusson. Duon var klanderfri. Det är för övrigt närmast osannolikt hur fantastisk Mange varit den senaste månaden!

Mitt i halkandet, kampen och blötan där ute blixtrade VSK till med ett fint anfall som Olle Edlund förtjänstfullt avslutade med ett välplacerat skott. 1-0. Det kom lite som en blixt från klar himmel och kanske inte helt speglade matchbilden. Halvtidsresultatet blev det hur som. 45 minuter som knappast går till historien.

Ett litet dilemma ställdes vi också för i slutet av halvleken när Umit Aras tvingades utgå skadad. In kom Filip Tronét medan Patric Åslund klev ner som mittback. En oväntad lösning som dock föll väl ut

Den andra halvleken började likt den första. Skövde visade sig ha viss nivå men saknade skärpa den sista tredjedelen.  När hemmalagets kepper, Engelbrektsson, gick sönder i en duell med Diabaté vände matchen litegrann och vi fick se  det VSK vi vant oss vid tidigare. Simon Johannson växlade upp och bidrog med sitt fåtouchspel, Gefvert kom också igång. Nämnde Diabaté, som innan varit lite otajmad, hittade plötsligt rätt via ett snyggt skott och 2-0.  Andrum mitt i en bra VSK-period.

Grönvitt spelade tryggt och bra under tiden som följde. 3-0 låg nära till hands.  Det var först i slutet som det blev jobbigt, onödigt jobbigt. Kapten Johansson, som jag tyckt vaknat rejält i andra, byttes ut igen. Det är möjligt att hans många löpmeter gjort honom utmattad men en så pass vital spelare ska i allra möjligaste mån vara kvar på planen matchen ut.

Det var först strax innan och under stopptiden, som hemmalaget skapade chanser. Anton Fagerström gjorde tre väldigt viktiga ingripanden varav en reflexräddning var rent fenomenal. Vi som fanns med på den tiden när landet bara hade två kanaler tar nog Gordon Banks som jämförelse. Trots anstormningen kunde VSK och Fagerström hålla stången. 2-0 blev slutresultatet. Antons elfte nolla och lagets sjunde raka trea. Helt makalösa siffor egentligen!

Planen och vädret gjorde matchen svårspelad och i första halvlek svarade VSK för en knackig insats. I den andra blev det bättre.  Det ska dock sägas att det är starkt att vinna matcher som den här, mot ett vilt kämpande bottenlag på en plan som för tankarna till Tipsextra och 1980-talet. Nu har man följt upp den suveräna insatsen mot Gais med två vinster mot ett extremt defensivt Gefle och den i eftermiddags. Det kännetecknar faktiskt ett verkligt topplag!

Nu har vi 9 poäng till tredjeplatsen och ytterligare 12 ner till Gais.  Det är mycket skönt att ta till sig. Får vi bara ordning på den lite skadeskjutna backlinjen så har vi en grym match mot Helsingborg att se fram emot om en vecka.

De tillresta hjältarna på läktaren tog nog inte med sig mycket mer än blöta kläder och känslan över tre nya pinnar på sin väg ifrån den gamla folkhemsspillran till fotbollsarena. Tack ska ni ha förresten, vi ses nästa söndag!