Att hålla på VSK är en fråga om livsfilosofi

En vecka har gått sedan det underbara SM-guldet.  Hela den efterföljande veckan har gått lätt tack vare det. Det har känts som att den Grönvita luften bott i stegen. För mig såväl som för sonen.

Han kom nämligen ut från sitt högteknologiska universum till pojkrum häromkvällen. Väldigt glad och pratsam. Det är inte alltid så är fallet med kids i den där åldern. Ni som har tonårsbarn ni vet. Han sa i alla fall: ”Skolan har gått sjukt lätt de sista veckorna”. Jag: Kul, beror det på något speciellt? Han: VSK:s SM-guld så klart! Veckan innan finalen var jag så taggad inför den att skolan bara flöt på och den här veckan har jag varit så glad över guldet.”

Sådana ord använder bara någon som på allvar blivit gripen av supporterskapet. Han har ju varit med mig i ABB Arena främst, men även i några av stans övriga arenor, i många år men det är först nu han blivit biten på allvar. Det är ganska vackert att få se det hos sin son.  Att hysa äkta supporterkänslor för ett lag är en ynnest och ibland en förbannelse, vilket han kommer bli varse de kommande åren.

Jag hade själv en liknande inkörsport när det gällde läktarna. Drogs med från tidig ålder, 6 eller 7. Först var det helheten som lockade. Spelet i viss mån men även sången och alla roliga människor som fanns där och så kioskerna med korv och annat.  Men någonstans blev det allvar.

Jag tror, efter en inre granskning, att det var säsongen 1992/93 som det gick från en rolig helhet till något slags blodigt allvar för min del. Pelle Fosshaug hade anlänt från Vänersborg och blev direkt en fixstjärna. Jag såg hemmamatcherna på plats och följde bortadrabbningarna via sportradion.  Pluggade tabellen på Text TV och försökte hänga med statistiskt i den mån det gick genom de programblad man fick inför hemmamatcherna.

Det var först då det började på riktigt allvar. Jag kunde vrida mig i sängen efter en match, glad eller besviken. Intresserade mig för spelet och spelarna, ville veta vem som skulle spela vart och så vidare.

Den säsongen, som idag har 30 år på nacken, slutade av en händelse på samma sätt som den just nu avslutade diton. Final ,mot Boltic den gången.  Jag var inte på Studenternas då tyvärr men minns dramat från tv-soffan mycket väl. Värmlänningarna  ledde med 0-2 och 1-3 men VSK kom tillbaka. Ledde ett tag med 4-3 men en sen kvittering av Ola Fredricson gav oss en hemsk och oviss förlängning.

Vi satt som på nålar, hade två klasspolare på besök. Kan se mitt pojkrum väldigt tydligt framför mig ännu. TV:n i centrum. Posters från Buster lite varstans. Jonas Thern, någonstans, Roberto Baggio och så bakom oss, Hasse Johansson. Han hade gjort två mål den här eftermiddagen men i den gastkramande förlängningen var det en annan kille som skulle spela huvudrollen. Kanske för första gången, definitivt inte för sista.

Per Fosshaug syftar jag givetvis på för det var han som avgjorde. På tennis bakom ryggen vill jag minnas. Efter ett lyft från Ola Johansson. Olas sista final och Pelles första.  En cirkel som slöts.

Jag och kompisarna skrek för fulla halsar under en lång stund. Ett härligt minne, en härlig känsla som jag bar med mig ett bra tag.

Den efterföljande skolveckan flöt på ovanligt lätt.  Säkert blev bokstäverna V; S och K nedklottrade lite väl ofta på sudd, i skrivhäften, bänklock och matteböcker. Jag mådde emellertid väldigt bra de där dagarna som följde guldet.

När jag tar mig tillbaka till de fortfarande rätt fysiska minnena känns de inte så längesedan. 30 år är emellertid en jäkla lång tid.  Bara en handfull av dagens VSK-spelare var födda då. Joneby är den enda som rimligen kan ha minnen av den marsdagen. Det ger perspektiv

Jag kan hur som helst plocka fram känslorna från då än idag. Det var inte då det började men det var då supporterskapet blev riktigt allvarligt. Som att plötsligt få ytterligare ett inre organ eller en extra kroppsdel.

Förra lördagen avgjorde som bekant Viktor Spångberg i sudden, precis som Fosshaug 30 år tidigare. Jag och sonen stod där precis bakom målet och bara vrålade. Det kändes likadant för mig som den där gången i pojkrummet många decennier tidigare. Ganska häftigt att kunna känna så. Hjärtat blir aldrig gammalt.

För sonen var det sannolikt minst lika häftigt. Det var inte då det började helt och hållet men det var då hans supporterskap blev riktigt allvarligt. Som att han också plötsligt fick ytterligare ett inre organ eller en extra kroppsdel. Häftigt, exakt 30 år efter att jag drabbats av samma uppenbarelse.

En ynnest men också, då och då, en förbannelse.  Det har jag blivit varse många gånger sedan Fosshaugs avgörande.  Det kommer sannolikt också min son bli varse under de kommande decennierna.

Att hålla på VSK är en fråga om livsfilosofi. Heja Sport!