Att tiga är guld – när hjärtat inte är Grönvitt

Foto: Alexander Arntsen

Måste man som elitidrottare älska klubben man representerar eller finns det utrymme för otrohet? Finns det en gräns och var går den? Anno 1904 sitter som vanligt inne med sanningen. 

Bara några år innan Sören Cratz tog över VSK Fotboll hade han fått sparken från Helsingborgs IF efter ett omtalat ärevarv på Söderstadion. Cratz hade året innan lett Hammarby till klubbens första SM-guld. Nu återvände han tillsammans med ett nytt lag. Helsingborg, med Cratz vid rodret, förlorade matchen med 3-1 men han avslutade augustikvällen på Söderstadion med att springa ärevarv för att ta emot Hammarbysupportrarnas hyllningar. Samtidigt satt hans nya spelare i omklädningsrummet i 10-15 minuter och väntade på sin tränare. Dagen efteråt höll spelartruppen ett krismöte och krävde Cratz avgång trots att han bett om ursäkt redan i bussen på vägen hem från Stockholm.

Hemma i Helsingborg fick polis tillkallas när det var dags för träning. Supportrar dök upp med en stor banderoll med texten ”Vem betalar din lön nu – HIF eller Bajen?” En av supportrarna förklarade för Helsingborgs Dagblad att det kändes konstigt att Cratz sprang runt och applåderade Hammarbyfansen och inte HIF-fansen som kört 120 mil fram och tillbaka för att stötta laget.   

Efter att AIK säkrat SM-guldet borta mot Kalmar förra året höll laget guldfest på en nattklubb i Stockholm. När bilder och filmer från festen delades i sociala medier skymtades även hammarbyspelarna Vladimir Rodic och Nikola Djudjic. Hatstormen som överöste dem kom som en chock för spelarna. 

En annan spelare som gjort bort sig både en och tre gånger under den gångna säsongen är Stefan Batan. Även om hans kärlek till Bajen inte kommit som någon överraskning har den väckt en del irritation hos de grönvita supportrarna. Inte minst då Batan den 29 januari i år (Grönvitts 115:e födelsedag) la ut en bild på Instagram där han uppmanade sina följare att stötta Hammarby Bandy. En annan gång var det ett välvilligt uttalande från Batan om att VSK påminde honom om Hammarby som fick negativa reaktioner bland många VSK-are. Nu i veckan reagerade även supportergruppen Fanatics på att Batan rehabade iförd Hammarby-kläder och anklagade honom för att ”fjäska för sina tidigare supportrar i Bajen”. I ett inlägg på Facebook frågar supportergruppen VSK Fotbolls styrelse om klubben inte har någon policy mot detta och ber dem återkomma med ”svar och därefter handling”. 

Frågan om klubblojalitet handlar väldigt mycket om professionalism. Ingen ska inbilla sig att örebrosonen och tidigare hammarbyspelaren Stefan Batan har samma känslor för VSK Fotboll som Boris Ljevar eller Simon Johansson. Att ställa sådana krav är helt orimligt. Samtidigt är det inte svårt att förstå att Batans agerande väcker känslor. Frågan är om han har gått över gränsen?  

Soldater som överlevt andra världskrigets skyttegravskrig vittnade om att det man hade i huvudet när man deltog i strid inte var nationen, familjen eller politiska idéer. Man slogs för att rädda livet på sig själv och de andra killarna i samma skyttegrav. Liknelsen har gjorts tidigare, men är värd att upprepa. Under en fotbollsmatch är det sällan spelare kan kämpa för något annat än varandra och sig själva. Det är därför det behövs ledare på planen och inte bara på bänken och läktaren.

Det råder inga tvivel om att Stefan Batan under sin tid i VSK bidragit något enormt och gjort allt för sina lagkamrater i skyttegraven. Batan är dessutom på många sätt en ledare i VSK Fotboll, men han är inte någon förebild när det kommer till hur man uttrycker sig i sociala medier. Batans spelskicklighet gör att kritikerna gärna biter sig i tungan när han slarvar med hur han uttrycker sig.

En annan ledare, också med rötter i Örebro, är VSK Fotbolls lagkapten Ilir Berisha. Han har gjort tre säsonger i ÖSK och var en riktig publikfavorit. När han var skadad hände det att han åkte med kubanernas supporterbuss till en bortamatch. Man behöver inte vara Sherlock Holmes för att lista ut att Berisha fortfarande har känslor för ÖSK, men gör det honom till en sämre VSK-are idag? Självklart inte. Men det är också lika självklart att det hade varit oacceptabelt för en lagkapten i VSK Fotboll att uttrycka detta offentligt. 

Så här långt in i den här krönikan finns det garanterat en och annan läsare som känner sig tvungna att påpeka att fotbollsspelare inte är livegna, att de omfattas av yttrandefriheten och har rätt att hålla på vilket lag de vill. Det stämmer självklart till 100%. Men om man ägnar sig åt elitidrott och har till yrke att spela fotboll eller bandy i en klubb som Västerås Sportklubb är det direkt oförenligt med att man lånar ut sitt namn för att promota konkurrenter. Det är lika självklart som att en säljchef på Pepsi inte kan dela bilder där han dricker Coca Cola eller att statsminister Stefan Löfvén inte kan gå på Sverigedemokraternas valvaka. 

I grunden handlar det om ömsesidig respekt. VSK:s supportrar ställer upp för de grönvita spelarna året runt. Oavsett om det är Sävstaås eller Klinta IP så kommer det att finnas hjältar på plats för att stötta och heja fram sitt lag. Då är det inte mer än rätt att spelarna också kan respektera klubbmärket och supportrarna tillräckligt för att inte offentligt ta avstånd från det genom att själva hylla en annan klubb.    

Stefan Batans säsong blev, i och med skadan mot Trelleborg, mycket kort. Eftersom han har ett utgående kontrakt är det oklart om det blir något mer spel i VSK, men om det blir en förlängning har VSKs styrelse flera anledningar till att verkligen vara tydliga med vilka krav klubben ställer på sina spelare. 

I arbetslivet gäller det att vissa professionalism. Det gäller även fotbollsspelare och det gäller också Stefan Batan.