Bästa spelare i VSK Bandy

Bästa spelare i VSK Bandy. Jag riktar mig direkt till er. I första hand för att lyfta och pusha er inför morgondagens avgörande.  Jag skriver det i viss mån också för min egen del, som en slags terapi.

Det är matcher som morgondagens man ser fram emot hela säsongen. Inte minst när motståndet är Frillesås en tisdag i november eller så. Då kaffet smakar halvhjärtat och man blickar upp mot de halvfyllda läktarna i paus och drömmer sig bort. Mot slutspelet, nerven och den stora publikskaran.

Nu är vi alltså där och känslan är inte odelad positiv. Åtminstone inte för oss på läktaren. Jag tror nämligen vi har det värre än er på isen. Idrotten och i det här fallet bandy är ju fantastisk i sin ovisshet. Man kan ana, känna och tro: ingen av oss kan dock veta vad som kommer att ske. Historien skrivs liksom i stunden.

Det är inte fullt så fantastiskt för oss som hyser starka känslor för den klubb ni representerar. Jag har pendlat mellan hopp och förtvivlan under varje match i den här serien. Det bästa stunderna har varit himmelska medan de värsta varit rent helvetiska.

Jag talar för min egen del men inbillar mig att många andra från läktaren känner detsamma. Vi bär med oss den här serien dag som natt . Någon tanke dykerupp bland de första på morgonen och några tankar är med en till kvällens sista vakna ögonblick.

Så har det varit sedan förra lördagen och så kommer det bli tills klockan är runt 21 imorgon.  Jag anar, känner och tror en del men det är bara aningar, känslor och oviss tro.  Jag vågar inte sträcka ut hakan. De berömda små marginalerna kommer säkert spela en avgörande roll än en gång.

En sak kan jag däremot slänga ur mig med bergfast övertygelse. Vi gör det här tillsammans.  Vi är publiken och ni är spelarna men tillsammans är det VI, VSK. Det har framstått oerhört tydligt i de tidigare hemmamatcherna och det kommer framstå ännu tydligare imorgon.

Jag har varit med länge, minns hemmafinalen från 1990, då folk intog sin picknic innan matchen på den yta som nu utgörs av Hakonplan. Det var 16 grader då och en ovanligt vårig marsdag. Få av er i laget var födda då och knappast någon kan ha några minnen från den härliga söndagen.

Det var inte där det definitivt började för min del men det är ett av fundamenten som bär upp mitt VSK-hjärta. Utan tvekan.

Det har blivit mer än 30 år som Grönvitt supporter med en förkärlek för bandysporten som i positiv mening så länge varit synonym med Västerås som stad. Det har hänt en massa saker. Mycket fantastiskt men också en del tyngre.

Jag ska inte säga att det är helt unikt, det är liksom svårt att klarögt gå igenom matcher som har flera decennier på nacken men det är något alldeles extra med den här semifinalserien. Det finns en gemenskap och en vikänsla mellan er på isen och oss på läktaren som jag sällan sett.

Jag får en stark känsla. När ni samlas nedanför oss inför matchen, när någon av er gör mål och jag anar det i heta närkamper nära vår läktardel. Det är blickar som möts. Med samma glöd och passion. Den starka känslan är att vi gör det här tillsammans.

Jag vågar inte sia om utgången imorgon men jag tror ni vet att vi ta er rygg.  Det kommer kännas som 12 hemmaspelare där nere på isen. Ni och Vi tillsammans. Vi som är VSK helt enkelt.

Imorgon kör vi. Tillsammans. Heja Sport!