Bäste VSK:are

Bäste VSK:are.  Jag är precis som du, Grönvit långt i i hjärteroten. Det har blivit en fråga om livsfilosofi. Det är möjligt att våra vägar till VSK haft sina skilda ingångar men är övertygad om att mycket förenar oss. Den berättelse jag nu berättar tror jag du kommer att känna igen dig i.  Berättelsen om hur det började. Livet som VSK:are alltså.

Man får tar sig tillbaks i minnet, 30 år blir det nog i mitt fall. Till en vintersolig Rocklunda Bandystadion. Jag vet att minnet romantiserar och förvrider upplevelser. Givetvis regnade somliga matcher bort medan andra snöade sig till tre gånger 30. Minuter.  Det hela har dock blivit en övertygelse som förankrats djupt i mig. Säger någon Rocklunda Bandystadion så är första ordet som dyker hos mig: Vintersol.

Bandyn var min ingång till VSK:s värld. Kanske var det också din? Det var i alla fall mycket tacksamt att bli VSK:are den vägen. VSK Bandy var som bekant mycket stora när 80-tal blev 90-tal. Gulden avlöste varandra, stjärnspelarna var många. Blev stora ikoner för oss ungar på skolgårdarnas planer runt om i stan.  

Jag har en känsla, kanske lika romantiserad som när det gäller minnet av bandystadion, att Lillis, Pelle och Hasse var lika stora för oss då – som Ronaldo, Messi eller Zlatan är för dagens kids.

Spelarna och framgångarna hade självklart en stor roll i hur mitt VSK-liv grundlades. Det är ingen tvekan om det. Däremot var det inte de absolut främsta ingredienserna.

Det fanns faktiskt en ännu viktigare sådan. Klacken. Den skapade en gemenskap. Man kunde ställa sig i den, eller lite vid sidan om, och ändå känna sig bli del av något viktigt. Njuta av ramsor och sånger som man sedan lärde sig på ett lika självklart sätt som skolans multiplikationstabeller och ordklasser.

Man ville se det där laget med alla stjärnor men framförallt, man ville upp i den där klacken och höra alla sånger. Knyta sjalen lika snyggt som de äldre killarna, raderna ovanför. Förenas. Heja fram sitt lag och glömma vardagen för en stund. Allt utanför var satt på undantag i 90 minuter.

Stämningen var naturligtvis som allra mest elektrisk under viktiga semifinaler mot Boltic eller Sandviken. Klacken sjöng emellertid jämt, även under ”vanlig serielunk”. 13:15 mot Selånger en söndag, 8-2 och föga dramatiskt men konstant läktarsång. 

Känner du igen dig? I så fall, hur känner du idag. 

Jag brukar bli tämligen bedrövad när jag ser VSK Bandy spela idag. Särskilt när laget skrinnar in och möts av lamslagna applåder och enstaka barns ljusa röster. Jämfört med 30 år tidigare har Sahara och Nordpoolen mer gemensamt. Det är med idrottsliga mått rätt tragiskt.

Potential finns i massor. VSK är fortfarande ett folkets lag i stan. Man möter många som bär VSK-kläder, ser dekaler på bilar och snackar om klubben lite var stans. 

Bortaresorna innebär ofta en helt annan atmosfär. Zinken i mars förra året var en rent makalös upplevelse. VSK vann läktarmatcherna lättare än Frankrike tar San Marino i ett VM-kval.

Hemma är det dock inte så, inte på långa vägar.

Matchen mot Edsbyn igår fick på något vis bägaren att rinna över. Inte resultatet i första hand, även om det också sved, utan att bortalaget utklassade oss även på läktaren, genom att sjunga matchen igenom, medan vi stod alldeles tysta.  Så kan det inte fortsätta, bättre kan vi och mer förtjänar laget.

Det är tuffare att locka till sig unga supportrar till de lokala lagen idag. Tillgången till de stora klubbarna i Euopa är stor. En sak kan man dock inte få via TV:n eller datorn. Atmosfären som en levande klack skapar. Så var det för oss, och så drömmer jag om att det kan bli även för dagens barn. 

Vet att vi är olika. En del bullriga, andra lite mer väl skrubbade. Men en sak är säker, har man blivit VSK:are på det sätt vi blev, då slutar man aldrig att vara det. Så låt oss enas i att vi inte får acceptera att vårt favoritlag åker in på sin hemmais till en tystnad som bara bryts av bortafansens sång!  Det får inte upprepas –  bara tanken får det att smärta i det Grönvita hjärtat!

Det går inte att återfå den gamla stadions vintersol. Men det går att få igång en sjungande klack. Låt oss börja där, så kanske det också väcker ett intresse som åtminstone påminner om det som startade vår kärlek till klubbmärket.