Besvikelsen är fortfarande stor men  längtan efter revansch är ännu större

Besvikelsen är påtaglig timmarna efter VSK:s förlust i den första semin mot Edsbyn, 4-5. Idrott kan verkligen var överjävlig. Jag ska med lite perspektiv ändå försöka ge mig på en nyanserad analys av matchen.

Min känsla var bra på förhand och det spel Grönvitt inledningsvis bjöd på bådade gott. Man var klart bättre och efter blott 10 minuter hittade Viktor Spångberg Robin Andersson och 1-0. En kort tid efter följde Martin Flodström upp med 2-0 och det var bara ett lag på banan.

Hemmalagets första 25 var glimrande bra. Det var då närmare 3 och 4-0 än någon reducering för gästerna. Nämnda Spångberg var exempelvis lysande med genombrott och flertalet fina passningar utöver assisten till 1-0. Man borde ha utnyttjat någon av alla chanser som skapades.

Efter den glimrande inledningen tappade VSK energi och tillät Edsbyn så smått att ta sig in i handlingen. Efter en halvtimme hade bortalaget sin första chans och det var tendenser till lite småchanser under den tid som följde. Kände själv en viss frustration över att inte Grönvitt fortsatte på den inslagna vägen.

Det skulle dock bli skönt att gå till halvtidsvila med 2-0, trodde jag.Lite hemmasjabbel skulle tyvärr ge alltid farlige Oskar Wikblad chansen att reducera i slutet av halvleken. 2-1. Med tanke på starten kändes det onödigt och frustrerande.

Den andra halvleken blev en helt annan historia. VSK uppträdde lite frustrerat.  Det kändes så där som idrott gör ibland när allt plötsligt studsar lite fel.  Chanser som leder till omställningar och baklängesmål, passningar som studsar lite märkligt och en motståndare som växer med skeendet. 2-0 blev plötsligt 2-5 efter någon bjudning och några aktioner därutöver präglade av missflyt.

Vid Edsbyns femte mål lämnade jag klacksektionen i ren frustration och gick upp till hyllan. Det som såg så bra ut! Nu var kändes laget inte riktigt där utan lät gästerna ta över. Till råga på allt var det en domare som inte riktigt hade grepp om tillställningen.

Andra halvlekens första 30 blev nästan motsatsen till första halvleks motsvarande tid.  2-5 kändes hopplöst men bandy är en sport där det svänger fort i och slutet blev dramatiskt ändå. Matchens man, Spångberg, reducerade och hela Grönvitt kändes pånyttfött.

Det var när flera gånger men de där studsarna var inte med Grönvitt. Daniel Johansson reducerade ytterligare en gång på straff och fler chanser följde det målet. Slutet var helt enkelt gastkramande. På stopptid skulle nog rentav VSK ha en straff men domare, Christoffer Aidesjö, nobbade.

Känslan var rätt fruktansvärd direkt efter matchens slut.. Jag ska inte säga att VSK gav bort matchen men man måste spela bättre mot ett Edsbyn som fått upp ångan. Spelet under stora delar av andra var för dåligt helt enkelt.

Jag är frustrerad över att laget tappade den fina nivån man hade under inledningen av matchen. Samtidigt skänker inledningen tillsammans med avslutningen hopp. VSK hade kunnat dra ifrån och avgöra under matchens första 30 och laget var extremt nära att kvittera i slutet. Når Grönvitt sin naturliga nivå  över hela matchen på måndag är jag övertygad om att serien är utjämnad då.  Det är först till tre som gäller och inget annat.

Jag vet att det är sportlov och att många Grönvita är på resande fot. Det faktumet ursäktar dock inte helt att bara 2347 åskådare tog sig till arenan idag. Det är en bedrövlig siffra i en semifinal, i en stad där det råder VSK-feber. På onsdag får det fan i mig vara bättring på den fronten.

Besvikelsen är fortfarande stor men  längtan efter revansch är ännu större. Laget revanscherar sig i Edsbyn på måndag så ses vi alla i hallen på onsdag!