Bortaresa med ett osannolikt brokigt supporterfölje

Bortaresa mot Sirius med det närmast osannolikt brokiga följe som VSK:are utgör. Den här gången var resesällskapet kryddat av fyra spelarfruar vilket nästan gav en liten känsla av science fiction.

Bussen hade knappt lämnat samlingsplatsen Arosvallen innan de skrålades, skålades och sjöngs. Ramsor väl insjungna redan 1978 och drycker som trendade 1983. Ni som varit med på sådana här resor vet vad jag talar om.

Sirius alltså, en klassisk motståndare. Nu bättre än på länge och i tabellen placerat före VSK, vilket gav drabbningen extra dignitet.

Jag själv hyste ganska stora förhoppningar på matchen och VSK i synnerhet. De senaste matcherna, mot Åby och Broberg, tillhör faktiskt lagets bästa insatser på säsongen. Varför inte fortsätta på den inslagna vägen?

När vi väl klev ur bussen på krypavstånd till Studenternas läktare var det rätt skönt att ta in den atmosfär som bandy utomhus skapar. Den blänkande isen de huttrande skratten och så sången som omedelbart tog vid.

Utöver gänget från bussen, som skulle få karaktärerna i Sällskapsresan att blekna, fanns ett stort antal ytterligare VSK:are redo att stötta klubben. Det var fritt inträde så över 3000 åskådare var på plats sammantaget. När spelarna äntrade isen var det omöjligt att inte drabbas av nostalgiskt skimmer. Jag skulle absolut inte vilja ha tillbaka utomhusbandyn per regelbunden basis men det är underbart med små återseenden ibland.

Inledningsvis visade Sirius varför man placerar sig som trea i serien. Man spelade intensivt och på gränsen hela tiden vilket stressade och gjorde det svårt för bortalaget. Man försökte men stoppades eller stressades till att slå bort den sista passningen. 

Rutinerade Ted Haraldsson gav gästerna ledningen och kunde följa upp det med att även göra 2-0 innan VSK klev in i handlingen. Robin Andersson kvitterade på hörna och Martin Landström kvitterade snyggt i slutet.

Halvleken avslutades med heta känslor på isen i samband med ett frislag för VSK. Halvleken var tät och underhållande, Grönvitt spelade upp sig i slutet men Sirius var svåra att tas med känslan inför andra var oviss.

Den andra halvleken inleddes i rejält tempo med ett VSK som kom ut och svarade för sin bästa bandy i matchen då. Flera heta chanser skapades, exempelvis två som tog i stolpen. Därefter följde en mer svängig matchbild med chanser för båda lagen.

 Matchen får nog betraktas som den bästa jag sett i vinter. Båda lagen försökte och en högre nivå tilläts av domare Labe.

Undantaget rivstarten i andra saknade jag dock det sista lilla extra för VSK:s del längst fram. Spelförare som Spångberg och Landström hade kanske lite kämpigt med både is och hårt uppvaktande motståndare.

Robin Andersson försvann och Christoffer Fagerström åkte ner för att hämta boll och bryta igenom i stället för att finnas högre upp. Halvleken blev mållös vilket är märkligt med tanke på alla chanser som skapades. Som VSK:are kunde jag störa mig på att så mycket tilläts på isen men för en objektiv betraktare höjde det nog matchens underhållningsvärde.

Jag hade hoppats på full pott men VSK fick nöja sig med 2-2. Det får bedömas som rättvist med tanke att bägge lagen skapade mycket. Sirius av idag är en tuff motståndare men jag hade faktiskt hoppats på lite mer av VSK.

Vill se laget lägga in skräckväxeln i slutet på säsongen så att man verkligen skrämmer motståndarna inför slutspelet. Den infann sig inte riktigt igår kväll även om laget långt ifrån svarade för en dålig insats.

Det brokiga resesällskapet tycktes inte nämnvärt nedslagna efteråt. Bussen fylldes och atmosfären var lika rörig på hemresan. När den stannade i centrala Västerås var en stor del av sällskapet redo för stadens uteställen. Möjligen för att inmundiga modernare drycker än Kir och Lumumba?

En annan gav sig av hemåt, en gnutta besviken över den uteblivna segern men med stora förhoppningar på avslutningen av serien. Två matcher återstår. Vänersborg hemma på tisdag och Vetlanda borta på fredag. Seriesegern lär inte bli vårt mål men väl tredjeplatsen?