Dagen D – 151101 – sett från en kommentators ögon

Tiden går fort som bekant och det är idag fyra år sedan VSK Fotboll stod inför sin senaste existentiella kris. Det här var den råkalla novemberdagen då man mötte Södertälje FK på Parken. Uppdraget var enkelt, vinn matchen och stanna kvar i Div 1 Norra. Oavgjort och förlust var lika med degradering till Div 2 och en osäker framtid att möta som klubb.

Alla vet hur det slutade. Dagen är inetsad i alla VSK:are minne som en av de största ögonblicken i grönvit fotbollshistoria på mycket länge. Det är en dag som det alltid är trevligt att bli påmind om och en dag som alla minns på olika sätt. Där fanns ångest, förtvivlan blandat med tillförsikt och till slut extatisk eufori.

Vilken dag det var!

För att högtidlighålla denna stora dag i klubbens historia har vi valt att intervjua en av dem som var med hela säsongen och kämpade på sitt håll för att det skulle sluta så lyckligt som det gjorde. Vi har pratat med Erik Eklund, då TV-kommentator och skribent i klubbens sociala kanaler, om hans upplevelser denna ödets dag.

Erik, tanken är att du tar oss igenom din dag, hur den var och hur du upplevde saker och ting. Vi börjar med inför matchen, minns du hur du kände när du vaknade på morgonen och visste vad som väntade?

– He he he, nä, faktiskt inte. Jag minns inget om hur tiden före matchen var eller hur jag kände. Jag kan förstås förstå att jag var hypernervös och som alla andra mådde dåligt så där i största allmänhet, som man gör när något avgörande ska ske.

– Men jag kan ärligt säga så här i efterhand att jag hela drömhösten bar på en känsla av att vi skulle fixa det på något sätt. Efter de där viktiga segrarna i början av hösten och de många målen i Umeå i omgången innan, ja, jag var någonstans säker på att det skulle gå, säger Erik.

Som kommentator ingick du i funktionärsstaben och du var på arenan lång tid innan alla andra. Minns du hur det var så där innan match bland er som jobbade?

– Nä, tyvärr, inga minnesbilder där heller. Men jag minns när jag förberedde mig inför mitt jobb att jag reflekterade över att det började fyllas på i arenan med mycket folk. Jag kom ihåg att jag tänkte att det nog blir mellan 3-4000 åskådare. Det kändes som att det var en stormatch på gång och att all publik var ett tecken på det. Vi ska ju komma ihåg att när det här inträffade hade vi haft ett antal år med publiktunna säsonger bakom oss. Så mycket folk på läktarna var något stort, bara i sig, konstaterar Erik.

När matchen väl drog igång hade du jobbet som kommentator att sköta

– Det stämmer och på många sätt var det nog skönt. Jag fokuserade på jobbet och försökte, kommer jag ihåg, att inte vara alltför enögd i rapporteringen. Det var förstås inte med någon större entusiasm jag konstaterade att SFK gjorde mål och så men jag skötte mig i vart fall hyfsat, säger Erik och fortsätter:

– Sen hade jag bra hjälp också. Med mig i hytten fanns förre VSK-tränaren Ramin Kiani och han var lugn som en filbunke. Han hade varit med om drama med VSK tidigare och han höll det hela på en bra nivå, säger Erik.

VSK leder med 2-1 i halvtid men i början av andra kvitterar SFK

– Usch ja, det är Simon som dräller med bollen och tappar den till Rashidi, som spelar i AIK nuförtiden. Han slår ett perfekt inlägg till Fredrik Notice som nickar in bollen. 2-2 och SFK är kvar och VSK på nedflyttningsplats. Avgrunden öppnade sig, kändes det som, säger Erik

Var du orolig då?

– Ja, det var en klump i magen, men det fanns hopp kändes det som. VSK trummade på och anföll hela tiden. Det kändes som att det skulle kunna blir fler mål, säger Erik.

Målet som förlöste VSK är alltså när Oliver Ekroth språngnickar in Simon Johanssons inlägg

– Ja, herregud, vilket mål. Vilken eufori, jag skriker rakt in i micken, helt okontrollerat. Kanske inte så professionellt men det var förstås omöjligt att inte göra det.

– Jag kan helt ärligt så här efteråt säga att det målet är min absoluta höjdpunkt i mitt grönvita liv. Det ska till något alldeles särskilt för att peta ned detta minne från förstaplatsen. Det var som att vi återvände från det döda till de levandes skara, när Oliver nickade in målet. Det är ett legendariskt ögonblick i VSK-historien och jag får fortfarande rysningar i kroppen när jag ser bilderna på när Oliver springer bakom målet efter nicken. Det lyser i hans ögon, vilket ögonblick, konstaterar Erik.

Intervjuoffret firar segern med Oliver Ekroth

Det är ju en stund kvar när Oliver får in ledningsmålet, hur upplever du den sista delen av matchen?

– Nervositet så klart. Men sen när Filip gör 4-2 så kändes det klart. SFK kroknade, det var spiken i kistan på något sätt. Fint att Filip fick göra målet, han som återvänt för att just rädda VSK kvar i Div 1, nu gjorde han det med sitt mål, säger Erik.

Som funktionär var du med i omklädningsrummet efter matchen

– Precis. Det var förstås extra mycket firande och alla var hypernöjda. Jag kommer ihåg, om jag nu minns rätt, att Kurre (materialförvaltaren) drog fram en mexikansk flagga och en sombrero som han hade på sig när laget körde pelikanen, Kurres eget sätt att fira segrar med VSK. Det var helt galet, minns Erik.

Efter matchen var det stor samling på Allstar med supportrar, spelare och ledare.

– Ja, så var det. Alla som var där minns så klart den härliga känslan som fanns hos alla. Det var inte bara att vi klarat oss kvar, det fanns också i luften en framtidstro, en tro på att det här verkligen var botten och att nu skulle vi börja blicka uppåt.

– Känslan var där på kvällen att det här hade vi fixat tillsammans, spelare, ledare, klubben och supportrarna. Supportrarna hade via VSK Swish fixat fram pengar och stöttat dem på läktarna. Spelarna hade gjort det alla trodde var omöjligt. Jag tror att så nära som vi var då, har nog aldrig spelare och supportar varit varandra – vi gjorde verkligen drömhösten tillsammans, säger Erik.

– Om jag får reflektera över det så tror jag verkligen att det också är framtidsreceptet. VSK är ingen jätteklubb, men tillsammans, med framtidstro, lite jävlar anamma och en känsla av att vi gör något gemensamt, tror jag VSK kan lyckas väldigt fint i framtiden. Att ha de här starka banden till varandra ger en oerhörd styrka, sammanfattar Erik det hela.