Den Grönvita luften bor i våra steg igen

Säsongen är över. VSK slutar nia i Superettans tabell. Känslan efter en säsong brukar vara rätt tom. Man har rest en del, per buss, tåg eller bil. Känt en massa, hopp, tvivel och annat. Man är ganska dränerad när säsongen är slut och almanackan visar upp sitt mest svarta hål, november.

Nu känns det dock inte så. Inte alls faktiskt. Det ligger snarare en föräntning i luften. Ge oss en ny säsong där laget kan bygga vidare på det embryo vi sett under hösten. Det är små marginaler mellan botten och toppen. Mellan fiasko och succé. Det har lag som Mjällby, Varberg och nu senast, Brommapojkarna, visat i hög grad. Det ger mig en förhoppning att VSK också ska kunna göra något liknande..

Det är en skön känsla att bära nu, när solen är trött som en skoltrött gymnasieelev och knappt orkar ta sig upp. Sejouren i superettan har hittills varit tyngre än jag förutsåg innan comebacken men nu känns stegen lättare. Den Grönvita luften bor i dem skulle man kunna säga för att travestera brorsorna Gärdestad.

Det har varit bottenstrid och ångest mer eller mindre varje säsong sedan återkomsten. Nu anar och hoppas jag på något annat och bättre. Det är en känsla som vuxit sig fram och blivit en kontrast till den annalkande hösten.  

Den har många orsaker: Freddy Nsabiyumva exempelvis, som blivit den självklara centralgestalten i försvaret. Han har styrt, brutit och banat väg med viktiga mål. Vidare så känner jag det i Max Larssons framfart. En kommande klasspelare.

Simon Johansson måste naturligtvis nämnas igen. Han har samma hjärta för klubben som oss på läktaren. Han kämpar, driver på, spelar fram och gör mål. Simon har under säsongen varit eken som Grönvitt kunnat luta sig mot.

Jag fortsätter genom att lyfta Granath som satte målrekord anförd av en offensiv som under hösten var superettans främsta.

Jag avslutar mitt svep av orsaker till att det blivit en annan känsla med att nämna den kanske allra roligaste ingrediensen. Den nya generationen på läktaren. De ynglingar som försökt driva på de äldre och blivit en fast del på hemmastå och i vissa fall även rest med till bortamatcherna. De som  lag ner massor av jobb och förgyllt läktarna med sina  flaggor och annat.

Deras entré in till den Grönvita familjen har gjort mig glad in i hjärteroten. Supporterskapet till Grönvit dör inte med oss som nu är från 30 år och uppåt.  De lever istället vidare genom knoddar som inte ens var födda när det spelades fotboll på Arosvallen. Häpnadsväckande men fantastiskt.

Ingredienserna som jag nämnt gör känslan så mycket bättre inför framtiden. Jag skulle nästan vilja utbrista: ge mig säsongen 2023 nu! Den ska fan i mig bli något helt annat än sina föregångare. Det blir dock svårt att verkställa även om det vore skönt att åtminstone få snabbspola sig igenom november.

Till dess att det väl står säsongspremiär 2023 i kalendern kommer jag följa bandylaget och njuta av det faktum att den Grönvita luften bor i våra steg igen. Det var längesedan så var fallet beträffande fotbollen. Tack för i år, jag ser med stor till försökt fram emot nästa säsong!