Det är en för jävla fin känsla att vara VSK:are numera

Vad är väl en träningsmatch i januari? Kall och grå, men också alldeles underbar. Som jag längtat efter att få kliva upp på sektionen igen, se alla ansikten, bekanta såväl som okända Gamla och unga.

För ett par månader sedan var många strålkastarljus riktade mot arenan och VSK med tanke på att det handlade om allsvenskan. När sejouren ånyo bara blev ettårig borde det kanske innebära en tung känsla nu, Superettan igen och betydligt mindre glamourösa motstånd.

Tvärtom, känslan är positiv. För mig och  många andra.   Det är klart att besvikelsen fanns där när degraderingen var ett faktum och visst gör det fortfarande ont vid en tillbakablick. Vi var värda så mycket mer.

Degraderingen innebar emellertid ingen slutpunkt på något. Den nya VSK-tid som varit på väg en tid växte sig enormt stark förra året och den fortsätter även i år. Klubben är på en bättre plats än tidigare.

Publikintresset är större än det någonsin varit. Jag ögnade mig runt ståplatssektionerna igår och slogs av hur oerhört många unga människor som stod där i Grönt och Vit.  Entusiastiskt framsjungande sitt lag och påtagligt initierade att döma av de snack som nådde mina öron.

VSK Fotboll har blivit hela stadens lag på ett sätt vi inbitna VSK:are drömt om, men aldrig riktigt vågat tro på. Främmande människor som ser en med den Grönvita halsduken stannar och vill prata, matcher, spelare och den kommande säsongen.

Intresset är stort även hos de allmänt idrottsintresserade västeråsaren som för mest betraktade VSK med en fnysning.

VSK har aldrig gått in i Superettan med en status som den man kommer ha i år. Den attraktiva fotbollen, som laget spelade och som man fortsatte spela stora delar av säsongen tros att läget emellanåt var mer än hopplöst, gav många sympatisörer.

Det kommer leda till många reportage och rubriker under säsongen. Det kan bli en börda men jag hoppas man kan ta fasta på situationen.

Vi var mer än 1600 personer på plats igår när säsongen sparkades igång mot Djurgården. Mer än vad VIK haft på några av sina seriematcher i vinter. Det säger en del.

En första träningsmatch för året i kalla januari är vad det är men spelet kändes ändå lovande.  Tempot första tio var furiöst och bådar gott. Mycket av intentionerna från fjolåret syntes i spelet.

3-3 mot ett europaspelande Djurgården som ligger betydligt längre fram i matchfasen är naturligtvis ett mycket fint resultat. Visst krävdes det en och annan fenomenal räddning av Anton Fagerström i målet men vi ska inte skämmas för resultatet. Det kom sig av att VSK hade ett högt tempo och ett lovande spel i sig.

Det är långt till premiären mot Örebro så jag ska inte dra några växlar av gårdagens match eller sia något om säsongen. Spelet igår och atmosfären runt laget får mig dock på ett väldigt bra humör. Vi är som sagt på en bättre plats och blickar ut över fotbollssverige från en högre hylla än tidigare.

Vi vet ännu inte vilket lag VSK kommer mönstra i april när serien drar igång. Stor spelaromsättning är naturligtvis alltid vansklig att handskas med. VSK kommer dock garanterat ha en av Superettans starkaste trupper och vara en av favoriterna.

Det är en tuff och lång serie och ett eventuellt favoritskap kan vara bökigt. Med tanke på hur ofta VSK gått in i serier med taskiga förutsättningar och förmodade bottenstrider är det däremot ytterst tillfredsställande att vara på den här nya hyllan.

Det gäller att se och ta vara på möjligheterna 2025. Jag ser otroligt mycket fram mot säsongen och önskar att seriestarten var senast imorgon. Vi ses och hörs på läktarna. Det är en för jävla fin känsla att vara VSK:are numera!