Det är gott att vara VSK:are – trots allt

Det har varit en vecka där hösten gjort sig allt mer påmind. Löv på marken, beckmörkt när frukosten intagits och konstant någon form av nederbörd. För oss VSK:are har det inte bara varit den gångna veckan som varit tung, hela säsongen har varit en jävla pärs. 

Igår såg jag dock inget utav vare sig höst eller gamla synder när det kom till fotbollen. En stor sol sken över Rocklundaområdet och i köerna till insläppet hängde jackorna över axlarnarna. Mötte åtskilliga av de gamla supportrarna, som på många vis blivit ett med den här klubben, men också en del nya ansikten. Extra kul med de kids som nu blivit en given del av hemmamatcherna med sång och egna flaggor. Sådant värmer och skänker hopp inför framtiden.

Till en början kändes den, på förhand, lätt optimistiska känslan som en villfarelse. Det var  gubbar som skrek på domaren och ett tafatt försvarsagerande från VSK som hastigt och mindre lustigt gjorde att Norrby hade 1-0. Det var många blickar på läktaren som sa mer än 1000 ord där och då. På planen märktes dock ingen uppgivenhet. VSK jobbade sig snarare in i matchen trots det tidiga underläget. Man vann dueller och knöt näven på ett sätt jag inte sett innan.

Chanser skapades också och en bit in på halvleken tyckte åtminstone jag att det bara var ett lag på planen.  Utdelningen lät heller inte vänta på sig.  Målmaskinen Viktor Granath kvitterade efter dryga 20 minuter och alldeles innan halvtid gav sommarförvärvet Frederic Nsabiyuma VSK ledningen.  Rättvist och  skönt med ett psykologiskt viktigt mål i Grönvitts favör.

Halvtidspausen präglades av vag optimism. Det vi såg på planen var definitivt lovande men den säsong som finns i bagaget dämpade optimismen en aning.  Bra spel har laget bjudit på även tidigare, för att falla. Det var dock något med beslutsamheten hos spelarna som gav mig en annan och ny känsla. Deras kroppsspråk signalerade: Det här ska vi fan i mig greja!”.

Den andra halvleken inleddes nervigt, Norrby hade exempelvis en nick i virket men därefter kändes det kontrollerat från hemmalagets sida.   Man pressade och vann tillbaks boll, Herman Magnusson svarade för några brytningar som fick en medelålders snubbe som undertecknad att tänka på Glenn Hyséns insats mot England från ett annat århundrade.

Det var många som svarade för bra insatser. Inte minst Simon Gefvert, med sitt slit och hjärta, och hans namne Johansson,  med ledaregenskaper och spetskvalitet.  Hela laget agerade faktiskt som om de vuxit en decimeter i halvtid. Tidigare har det varit lite tvärtom. Det var glädjande att se och betryggande att känna på läktaren, där man annars ofta är i behov av både prozac och ljusterapi.

Jag kände mig ganska trygg hela halvleken trots att det bara handlade om ett måls ledning. Det var faktiskt bara i slutet som nerverna utsattes för prövning.  Simon Johansson satte först ett drömmål fram till 3-1. Ett mål som förde mina medleålders tankar till Marco Van Basten och och  hans volley mot i EM-finalen mot Sovjet 1988.  

Ett drömmål som också kändes som den definitiva spiken men Norrbys Burke reducerade, också han via ett oerhört fint mål och gastkramande tre minuter återstod. Det pånyttfödda VSK stod dock pall, trots alla hemska upplevelser man har av tappade ledningar från säsongen.

Efter matchens slut utbröt underbara glädjescener. Det var faknatastiskt att se och känna den unisona glädjen. Från grabbarma på 10-12 längst fram, via de ärrade supportrarna som varit Grönvita i många decennier, till spelarna som tagit sig fram för att fira tillsammans med fansen. När Simon Gefvert drog igång klacken och man såg glädjen hos precis alla inblandade, inklusive de  lyriska bollkallarna, då tror jag bestämt att  jag var tvungen att torka en tår. 

Det må vara ett utslag av medelålderskris men ögonblicket var vackert. Känslan är också väldigt mycket bättre nu än tidigare. Hösten lär vi inte bli av med, den kommer bara eskalera det kommande veckorna, Grönvitt, däremot, går mot ljusare tider. Med karaktär och flyt är man ett riktigt bra fotbollslag som kommer ta fler trepoängare under slutskedet av säsongen.  

Med det sagt återstår bara ett ord, Tack. Till spelarna och supportrarna, unga som gamla. Den här lördagen var nog höstens bästa upplevelse för min del.  Det är gott att vara VSK:are, trots allt!