Det är matchserier av det här snittet som bildar de största minnena.

När Micke Carlsson plockat in en snus lika stor som en handboll och är fokuserad till max, nära till såväl glädje som ilska men aldrig utan tron på sitt lag, då vet jag att VSK är bra.

Det har varit en bärande ingrediens för alla klubbens framgångar de senaste 11 säsongerna. Jag har inte skymtat ingrediensen så mycket under den här säsongen. I onsdags däremot, när det gällde som allra mest, då var den tillbaka. Få kan uppvisa en sådan frustration mot ett domslut, ingen kan gjuta så mycket mod till sitt lag i en timeout och glädjen efter ett avgörande blir inte större än hos Micke Carlsson.

Det var en jobbig men på samma gång härlig resa mot Sirius i kvartsfinalen. Tufft, nervigt och frustrerande men också en slags återfödelse av VSK Bandy. Det svårslagna lag som alltid levererar med kniven mot strupen har gjort comeback.

VSK spelade säsongens bästa match i den sista hemmakvarten (8-1). I det definitiva avgörandet lyckades man också betvinga Sirius, på Studan med undermålig is och där hemmalaget spelade över alla tänkbara gränser. Det är riktigt imponerande.

Tidigare år har jag varit övertygad om att VSK kunnat nå sådana höjder men den här säsongen har tvivlen känts väl starka. I grevens tid och med kniven mot strupen lyckades dock laget visa upp sig med tidigare säsongers klass. Det visade sig på många sätt i onsdags. Genom Martin Landströms briljans, i Vilhelm Frimodigs storspel och tack vare att Niclas Ögren spelade totalbandy i 90 minuter plus extratid!

Allt hålls dock ihop av Micke Carlssons energi och glöd. Han är på något vis den här klubben personifierad. I utsatta lägen som dessa finns det ingen person jag skulle vilja ha nere vid tränarbänken. Snusen vars storlek är uppenbar även för oss uppe på läktaren, gesterna som säger; ”nu jävlar” och jublet vid ett mål eller rentav det definitiva avgörandet, mer genuint än någon annans.

Jag har njutit sedan Landströms ”suddenavgörande” och njuter fortfarande ett knappt dygn till. Imorgon klockan 19 är det emellertid allvar igen då VSK gästar Lidköpings discoindränkta hemmaarena. Matchstarten är närmast oförklarlig? Vad det finns för fördel med att lägga en lördagsmatch så sent övergår mitt förstånd?

Matchstarten ska dock inte stå i vägen för vi har framför oss. oavsett tidpunkt blir det något extra och ruskigt tufft! Betydligt tuffare än mot Sirius. Jag är dock övertygad om att VSK kommer bjuda Villa på en riktig batalj, precis som fallet var 2022.

Ett VSK lett av en 200-procentigt påkopplad Carlsson, där både Landström och Fagerström levererar till max med Ögren som försvarsdemon blir en överjävlig motståndare för vilket lag som helst.

Nu nämnde jag några enskilda spelare men vet att det som grundlagt alla framgångar i den här klubben är laget. Maskinen VSK. Den visade upp sig på ett svårspelat Studan och behöver visa upp sig i ännu högre grad från och med imorgon! Till stor hjälp att ratta denna maskin har Micke också en ovärderlig Johan Ganebro. Det måste naturligtvis också lyftas.

Det finns ingen svårare motståndare än Villa Lidköping i dagens bandy. Den saken är säker. Om något lag ska kunna ta sig an dem är det däremot VSK. Den saken är minst lika säker! Micke Carlsson med en handbollsstor prilla ackompanjerad av Johan Ganebro kan definitivt plocka fram nycklarna och öppna Villa.

Att Pelle Fosshaug coachar Villa höjer också temperaturen. Semifinaler är alltid dramatiska men med två av VSK:s främsta guldmakare från 1990-talet på varsin tränarbänk lär det bli extra dramatiskt.

Det är just matchserier av det här snittet som bildar de största minnena. Ur svåra lägen växer de största bragderna fram. Det kommer att bli exceptionellt tufft för VSK men jag vet att chansen finns där.

Inget lag är bättre lämpat för den typen av drabbningar och som Micke Carlsson själv sa vid en numera episk timeout: ”Man får inte får inte ett bättre läge, fy fan killar! Det här är underbart!”