Det är resan och inte målet som är det viktiga

När domaren blåste av matchen och ganska lång stund efteråt så var det inga glädjetårar på min kind eller någon eurofi att tala om. Det var snarare en känsla av tomhet, kanske en lättnad av att äntligen fixat det som många pratat om i månader skulle vara klappat och klart. Jag satte mig i soffan utanför kansliet och bara satte mig ned och var utmattad. Många jag pratade med bakom kulisserna kände samma sak, nästan så jag var lite besviken över mig själv över att inte känna den här excentriska glädjen som många av mina vänner upplevde.

Efter matchen åkte jag till O’learys och där var så klart många bekanta ansikten, men jag kände att jag behövde landa och framförallt behövde jag mat då jag inte ätit något sedan frukost och nu skulle det snart festas. Jag bestämde träff med Peter som också skriver för Anno 1904 på en indisk restaurang.

Vi var rätt ensamma på restaurangen men snart ramlar in 10 VSK:are, just de här är välbekanta ansikten som varit med på hela resan. Jag har lärt känna dem på bortamatcherna i Umeå och alla andra konstiga idrottsplatser man besökt. De är supportrar som var med om de riktiga hundåren när klubbens liv stod på spel, själv började mitt supporterskap någon gång hösten 2015 för att bli helt fast under 2016. Men då hade VSK redan bottnat. Jag kan känna en beundran för alla de här människorna kring VSK som var där när klubben var som sämst, att de har orkat stå i. Det är någonstans här under kvällen jag börjar bli rätt känslosam när man blir påmind om resan och människorna som varit med om den. För den har varit jobbig och inte spikrak och när du trott att det inte kan bli värre, så upptäcker man att marken under sig ger vika ännu en gång.

Ingen gillar en förlorare, du börjar aldrig heja på en förlorare, men har du väl börjat heja på ett lag är det omöjligt att byta. Den ökenvandring som VSK gjort sen 2005 är helt makalös, det har inte funnits någon nyrekrytering av supportrar att prata om. 2011 är egentligen ett undantag som gav folk hopp för att något år senare få en ännu större käftsmäll med risken att åka ur division 1 tre år i rad. Det är ganska få personer som orkat bry sig om klubben hela resan. Gänget som nyss staplat in på den indiska restaurangen har verkligen hängt i, den resan som de varit med om är nog för en utomstående helt omöjlig att förstå.

VSK i Allsvenskan. Det kändes så långt borta för bara så sent som för två år sedan, ännu längre bort för tio år sedan, men nu står vi här.

Vänner, ni som hängde i under de tunga åren, ni är så otroligt värda detta. Även om vi alla ska känna en glädje över att vara i Allsvenskan, så unnar jag er detta lite mer.

Det är resan och inte målet som är det viktigaste.

//HL