Det handlar inte om orimliga, krav utan om en orimligt orolig tillvaro

”Fansen har orimliga krav på VSK” har det yttrats från celebert mediehåll. Jag tror inte att det är så. Jag är faktiskt helt övertygad. Om vi tänker tillbaks på tiden innan säsongen så tror jag de flesta supportrars främsta önskan var att VSK skulle hänga kvar. Allt annat skulle nog betraktas som bonus. 

Den nuvarande niondeplatsen ligger i paritet med våra förhoppningar på förhand. Annos omröstning i frågan, där en förkrossande majoritet (85 procent) av  245 röstande är nöjda över säsongen hittills, ger också en klar fingervisning om att så är fallet.

Vägen dit har dock varit krokig och med ett ganska stenigt underlag. Euforisk glädje i premiären borta mot BP. Upp som en sol. Rejäl besvikelse några veckors senare efter en undermålig insats mot Mjällby. Ner som en pannkaka. Sedan har det fortsatt på detta brokiga vis. 

Det har aldrig handlat om orimliga krav. Snarare om en orimligt oviss tillvaro. Många av oss har dessutom en lång historia med VSK. Upplevt det mesta. Glädje över avancemang uppåt och förtvivlan över degraderingar nedåt i seriesystemet. 

När vi nu är tillbaks i den serie vi så länge hoppats få återkomma till är det svårt att slappna av och bara njuta. Många år med de Grönvita färgerna har lärt oss att det inte är möjligt. 

Små marginaler må vara en klyssja, men det är ett av idrottens främsta kännetecken. Och det är få som drabbas hårdare utav dessa än de genuina supportrana. De som konstant har en högre hjärtfrekvens och bär med sig sin klubb varenda vaken sekund.

 Ett luttrat sällskap helt enkelt. Inte konstigt att det emellanåt brinner till lite i stridens hetta. Både en seger, som den mot BP, liksom en förlust, som den mot Mjällby, får således aningens för stora proportioner. 

I grunden handlar det om att överleva och en seger ger vittring i den riktningen medan en eller ett par förluster får det mörka att skymta runt hörnet.

Vi kan kalla det orimligt men det är inte kraven som är orimliga utan vår nervositet och ovisshet. I en sport med så små marginaler där supportrarna bär så mycket ångest är det bara så. En svada om det överjävliga i att torska mot Halmstad med matchens sista spark eller någon kommentar om varför i helvete TG lirat med två yttrar centralt måste bara få komma ur ens system.

 Det handlar inte om att vi vill se klubben ligga högre upp i tabellen i första hand. En majoritet av oss tycker att VSK gjort det okej eller rentav rätt bra hittills. Det förmildrar dock inte känslan av ångest och oro. Den kommer finnas där tills kontraktet matematiskt är säkrat. 

Det handlar om en orimligt orolig tillvaro och inte om orimliga krav. Att vara VSK:are är som att konstant vandra i ett aprilväder. Med värme och sol, piskande regn eller bitande minusgrader och snöslask. Allt om vartannat.

Just nu skiner solen, men hastigt kan en regnby dra in över den Grönvita horisonten. Att slappna av är otänkbart om man håller på VSK.