Här handlar det bara om klubbmärket – inte om vilket lag som betalar mest

VSK: Bandys unga målvaktsstjärna, Isabelle Larsson, utsågs till årets komet inför SM-finalen i lördags. Kul och välförtjänt. Vad som gläder en allra mest är dock hennes vale att skänka prissumman till VSK:s egen flickverksamhet. Ett initiativ som vittnar om ett väldigt stort klubbhjärta. 

VSK föll tungt i lördags. Det svider fortfarande. Men förlusten förtar inte känslan av stolthet som man ofrånkomligen känner för det här laget. De har något alldeles extra.

Det där extra som finns hos dem består i just känslan för klubben. Det syntes när de samlades i ring alldeles inför finalen, det märktes i inställningen under matchen och det blev smärtsamt påtagligt efteråt.  Tårarna som föll från flera av dem var tårar av genuin kärlek till sin klubb och sina lagkamrater.

Man ville så fruktansvärt gärna nå hela vägen. För klubbmärket och sina lagkamrater man kamperat tillsammans med så länge. Många spenderade mil på vägarna och massor av slit massor på is och barmark.

Jag hade unnat Isabelle Larsson att hennes straffräddningar förvaltats på ett annat sätt. Hon och lagkamraterna förtjänade något mer när de kommit så nära. Emellertid ger deras uppoffringar och känslor hopp.

Klubbkänsla och klubbhjärta behöver inte tillhöra det förgångna.  Ha samma nostalgiska skimmer som ett jenkatuggummi, en moviebox eller ett Nintendo av 8-bits modell. Det kan snarare vara lika mycket 2021 som en padelanläggning eller ett Teams-möte.

Klubbkänsla och klubbhjärta är sällsynta ingredienser men de finns där. VSK:s spelare bevisade att så är fallet på så många sätt. Isabelle Larssons gåva blev en vacker kulmen på det.

Deras säsong får en att må bra som VSK:are och skänker hopp i en mer allmän mening. Kanske kan det också fungera som en lärdom till den manliga idrotten? Det kan fortfarande handla mer om klubbmärke än om vilket lag som betalar mest.