En 120 åring som alltid kommer tillbaka!

”VSK kommer alltid tillbaka” brukade Kalle Rosenberg säga. Idag, klubbens 120:e födelsedag till ära tänker jag lite extra på orden. Den Grönvita historien har gett oss flera exempel på att tesen stämmer.

Orden för mig tillbaka till en marskväll 2000. Tisdagen den 3 mars närmare bestämt. Det var upplagt för fest. ABB Arena var så där elektisk som den faktiskt kan vara i en avgörande slutspelsmatch.  Femte kvartsfinalen mot Bollnäs. VSK hade vänt 0-2 till 2-2 via en grym match på Sävstaås uteis lördagen innan. Nu var allt upplagt för defilering, mot semifinal. Inför ett starkt hemmastöd, med en stark insats i ryggen, var min övertygelse om seger bergfast. Det här mötet hade bara en utgång.

Trodde jag. Det skulle nämligen skita sig totalt. VSK inledde bäst och tog ledningen men sedan rasade man ihop mentalt. 1-4 löd de närmast osannolika halvtidssiffrorna. Tungt, tungt tungt. Någonstans hoppades jag på ännu en vändning men den kom inte. 3-5 blev slutresultatet, en viss Christoffer Fagerström hade gjort tre av gästernas mål. Vi klev på fruktansvärt tunga steg ner från läktaren.

Vid fanzone skrev Tobias Holmberg och en spelare till, minns idag inte vem, autografer som utlovats på förhand. Deras blickar var lika tomma som våra. Tappert skrev det emellertid autograf efter autograf till alla som ville. kidsen var mitt i bedrövelsen glada över att få sina Grönvita prylar signerade av  hjältarna. Stort av spelarna och värt att upprepa ännu snart fyra år efter. Vilka föredömen!

Upplevde en fruktansvärt tung stund. Sa till de andra föräldrarna som väntade på sina knoddar under autografskrivandet att ”det här var bland de tyngsta jag upplevt!” Känslan bestod resten av kvällen. Det är svårt att jämföra olika tidsperioder men jag kan spontant inte dra mig till minnes ett tyngre ögonblick än det här

Det blev inte mycket sömn den natten, Kom då att tänka på Kalles ord om att ”VSK kommer alltid tillbaka”. Hade för mig att det fanns ett klipp där han utropade dessa efter en tung förlust. Hittade klippet från Edsbyn 2007, där han manade en deppig och lamslagen fanskara till lugn och tapperhet i den svåra stunden. Orden sköt rakt in i mitt hjärta.  Till slut, någonstans under småtimmarna fick dem mig att somna.

Varje tillfälle då den fruktansvärda förlusten dök upp på näthinnan använde jag orden som tröst: Vi kommer tillbaka! Det fick mig att uthärda de första dagarna efteråt och skapade faktiskt en ännu större stolthet till min klubb.

Det var en oviss tid. Fotbollslaget hade just klarat sig kvar i superettan och för bandylagets del var Martin Landström på gång till Ryssland. Hur skulle fotbollslaget kunna etablera sig i näst högsta serien och vad skulle få bandybrorsan tillbakap på rätt spår utan sin unga spelmotor?  Framtiden för oss Grövnvita kändes oviss men jag visste långt inne, stärkt av Kalle, att vi skulle komma tillbaka

Snart skulle vi lamslås av en pandemi som placerade alla idrottsliga grubblerier långt bak i medvetandet. Bollnäs var min sista livematch på väldigt länge. Det skulle ta en del år och innebära fler sår i själen men tids nog skulle vi ta oss tillbaka!

Idag, på klubbens 120:e födelsedag är det skönt att tänka tillbaka på den här tunga dagen för fyra år sedan. Att vi skulle komma tillbaka förstod jag redan då, det gör som sagt klubben alltid. Att vi skulle göra det med sådant eftertryck kunde jag däremot inte ens drömma om.  Regerande svenska mästare igen, 100 år efter det första bandyguldet och en häpnadsväckande återkomst i fotbollsallsvenskan. Det är verklighet men bär spår av en dröm.

Bandyguldet i mars och det allsvenska avancemanget i oktober är nog mina två enskilt största ögonblick som VSK:are. Den glädjen steg rakt upp till Kalle i himlen och fick honom att le. Hans VSK har som så många gånger tidigare kommit tillbaka.

Det är skönt att förenas i glädje efter framgångar men grunden till supporterskapet byggs i de svåra stunderna. Vi får inte glömma det. Grattis VSK – på 120 årsdagen!