Coronatider är oroliga tider och oroliga tider väcker nostalgi. Nostalgin skänker någon form av tröst, dels åt oron men lindrar därutöver även abstinensen som blivit påtaglig nu utan sport i synnerhet och VSK i allmänhet. Har sett VM-krönikor, lusläst de senaste numren av Offside samt lyssnat på Erik Nivas och Håkan Andreassons förträffliga podd: When We Were Kings.
Det har lindrat och även inspirerat till att själv gå tillbaks och berätta. Igår var det som bekant tänkt att Grönvitt skulle ha spelat sin seriepremiär uppe i Sundsvall. Så blev inte fallet. Utan någon match att rapportera om kommer istället en skildring av hur det var att bli VSK:are och varför det banden blev så starka till klubben. En sak kan jag slå fast så här 30 år efter att berättelsen tog sin början. Kärleken som grundlades då är minst lika stark idag. Det har helt enkelt blivit en fråga om livsfilosofi.
###
Min uppväxt bar definitivt idylliska spår. Minns att jag om lördagsmorgnarna vakande av den underbara doften av nybakat bröd och det inte alls lika underbara ljudet från Lasse Stefanz som parkerat på svensktoppen. Fotbollsplanen fanns bara på ett snett Ravelli-utkasts avstånd. Ibland om vädret var varmt och fönstret därav stod på glänt kunde jag höra ifall några av kvarterets andra ungar redan befann sig där. Ljudet av en fot som träffar en boll är ett av det skönaste som ljuden som finns.
Det var tryggt för min del, men på armlängds avstånd fanns något råare. Västerås var en tuff stad att växa upp i. Särskilt om höstarna. Mörkret låg som ett fast grepp om struphuvudet. Det spelade ingen roll att ASEA blev ABB och att en skrapa reste sig över skorstenarna. På samma vis som att en gris förblir en gris oavsett hur mycket den sminkas förblev Västerås en ruff industristad.
Ju äldre jag blev desto mer påtagligt blev detta. Vi som växte upp under den här tidsperioden behövde någon motvikt. På kvarterets fotbollsplan fick man en inblick i det större livet. Intill den fanns en rejäl samling porrtidningar, möjligen hade nån frisläppt snubbe kommits på av sin fru eller alternativt fått dåligt samvete. Jag har inte svaret men är tämligen övertygad om att det fanns liknande samlingar på de flesta områden i stan. Helt klart ett av den här tidens stora mysterier.
Lektyren till trots, det fanns saker som skulle komma att få än större betydelse. Idrotten. Äldre grabbar snackade om och försökte skjuta eller trixa som Maradona eller Van Basten. Det fick en att storögt följa sportspegeln på söndagarna- Detta för att i bästa fall få avsluta med ett svep från Italien med Maradonas trollkonster och holländarnas stordåd. Fjärrkontrollen till den då utomjordiskt moderna videobandspelaren fanns alltid till hands, redo för en kort inspelning.
Närmare till hands än de ouppnåeliga fotbollstjärnorna fanns VSK och VIK. Två lag som blomstrade vid tiden. VIK drog fulla hus och kämpade sig upp i elitserien vid tiden. Klubben kändes dock för min del som en förlängning av staden. Tuff, ruffig och oglamourös. Uttrycket ASEA-hockey myntades av någon. Jag behövde något annat. VSK Bandy som värvat superstjärnan Ola Johansson och den lovande landslagsmannen Lillis Jonsson föll mer i smaken.
Kalla mig gärna medgångssupporter men det var stort att se laget vinna guldet över Vetlanda 1989. Se klubben och därmed staden få plats i sportspegeln på kvällen och läsa om detsamma dagen efter i rikspressen. Västerås hade möjligen inte lyckats tvätta bort sin ruffighet men vi västeråsare hade fått något att vara stolta över.
Tiden gick, jag blev äldre. Rocklunda Bandystadion började bli ett andra hem. Den bruna trästadion intill E18 verkade till det yttre passa den ruffiga staden som handen i handsken. Vad som utspelades innanför dess väggar var dock något helt annat. Artisteri på isen och atmosfär på läktarna. Det var omöjligt att inte slungas med i karusellen. Peter Pan hade sitt Neverland och vi vår bandyarena.
Man vandrade mellan den månghövdade, högljudda klacken och den kepsbeprydda, fyndiga värmeläktaren. Klacken lyfte alltid laget under ledning av den milda och optimistiske generalen Kalle. Var det tyst för ett ögonblick fick han igång skarorna. Det måste ha varit fantastiskt för ett hemmalag att ha ett sådant stöd i ryggen.
Gubbarna på värmeläktaren var jämförelsevis mer lågmälda men bjöd å andra sidan på oslagbara lines: ”Spela nån du känner” brukade någon av de kepsbeprydda gentlemännen utbrista åt den då unge Andreas Westman, som var lite avig i sitt passningsspel. Som regel var pluntan eller termosen med och ibland skulle det tas en liten jamare vid varje Grönvitt mål. Vid stora segrar kunde det bli lite högljutt och vingligt även på den här sektionen. 10-2 mot Selånger kunde ha sina konsekvenser i form av en tom plunta men en påtagligt full innehavare.
Åren gick, guldet 1989 följdes av betydligt fler som ni vet. VSK blev snart väl så synonymt med Västerås som ASEA och gurkor. Jag kände en stolthet över att få dra på mig den Grönvita sjalen. Livet kunde ha sina dalar även då men Rocklunda stod alltid redo med en öppen famn. Söndag 13:15 gällde allt annat än läxor, vardag, syskongnabb och förpliktelser.
Tids nog blev det även en hel del fotboll. En ung generation med Peter Marksetdt i spetsen gjorde sig allt mer slagkraftig. Allsvenskan blev mer än en dröm.
Det var dock med bandyn det började och mycket sitter väldigt tydligt i minnesbanken fortfarande. Ljuden av klacken och applåderna som dämpades av handskarna. Doften av glögg och pyroteknik. Kalles vita kalufs med vintersolen i pannan. Hasses alla mål, Pelles genialitet och Lillis jämnhet. Elektriska matcher mot Boltic då jag verkligen fick en inblick i det där med rivalitet.
Det är tydligt att minnet är selektivt och förrädiskt. Jag minns mycket positivt. Har troligen förträngt alla tillfällen då jag fick ägna timmar åt att bli människa igen efter regniga matcher i motvind eller hyperkalla diton i snöyra.
Hur som helst. Det var en färgsprakande Grönvit klubb i en ruffigt gråspräng stad som spelade underhållande bandy och radade hem guld. Det blev ofrånkomligen så att den här klubben putsade bort dammet från namnet Västerås och dessutom flyttade fram det från sin undangömda plats på Sverigekartan.
Mycket har hänt sedan dess. Bandyn kommer aldrig få en så stor roll i Västerås igen. Det är vemodigt att konstatera, en sak är dock säker. Kärleken till klubbmärket består. Den grundlades under en legendarisk och mytologisk era då en ung grabb fick en färgsprakande klubbens emblem intatuerat i själen.
Den lyser lika starkt idag och kommer så att göra för evigt.
DU HAR VÄL INTE MISSAT
Säsongen 2024: Grönvitt höll för favorittrycket – Wilma årets spelare
När VSK slog MFF och vann två matcher
Anders Carlsson: Ge Kalle ett långt och bra avtal med VSK Fotboll!