En Grönvit saga med Simon som dess självklara huvudperson

Det var en gång brukar sagor inledas och det vi just upplevt, genomlidit, nagelfarit; är verkligen en saga. Det är bara lite vanskligt att hänvisa till vilken gång bara. Det finns liksom några alternativa inledningar.

En saga kanske det heller inte handlar om. Snare flera som mynnat ut i det fantastiska vi nu upplevt.

Har den så beryktade drömhösten ständigt i bakhuvudet.  Hur jag gick där efter matchens slut. Från fotbollsarenan, förbi bandyhallen. Publikens sång fortfarande i ryggen. ”Sköna Gröna VSK, Sköna Gröna VSK”

Det var en fantastisk känsla. Den klubb som några månader innan känts utom räddning var nu full av liv. Definitivt en slags början.

Personligen bläddrar jag några ytterligare år bakåt i kalendern för att hitta min början. Till säsongsstarten 2012 närmare bestämt. Hade stämt träff med min gode vän Erik Eklund. Då en av få VSK:are med en verkligt positiv attityd och ett brinnande engagemang. Vi skulle vid tillfället ta ett kort för en krönika jag skulle skriva i en VSK-bilaga.

Våren började göra sig påmind med allt vad det innebar. Vilken veckodag det handlade om minns jag inte men klockan visade strax efter lunch. Swedbank Park låg öde. Hade på väg uppför de öststatsdoftande sektionerna mött mittbacken Per Pettersson, han på väg därifrån. En slags påminnelse om vilken tid det handlade om.

Erik och jag småpratade. Om den till Benfica flyktade Victor Nilsson Lindelöf och om den trygge kaptenen Oscar Pehrsson. Begrundade det tråkiga ödet att sejouren i superettan bara blev ettårig. En återkomst kändes högst osannolik. Erik nämnde den uppflyttade junioren Simon Johansson.  En spel och bollbegåvad lintott. Han kanske kunde väcka visst hopp?

Det var Simons första säsong i VSK:s a-lag och min första bekantskap med honom överhuvudtaget. Kunde det bli något av denne yngling? Erik hävdade redan då att ynglingen hade något extra

När bilagan, som jag själv hade fått in en krönika i, tryckts fanns följande att läsa om nämnda junior: ”Simon gjorde succé som kreatör i det juniorlag som nådde semifinal i SM förra året. Nu ska han kriga för en startplats i norrettan – kanske som högerytter?”

Den saga det här VSK avancemanget är handlar inte enbart om Simon men han är definitivt dess huvudperson. För mig är det således en rungande självklarhet att det börjar med hans debut i a-laget. Vad jag själv trodde då vet jag inte men den historia som nu skrivits i ett drygt decennium överskrider allt vad de bästa av manusförfattare kunnat uppringa.

Simon Johansson har växt och utvecklats. Gått från tanig talang till fullfjädrad nyckelspelare. Laget har emellertid lidit alla helveteskval. Bottennotering efter bottennotering i den föga glamourösa norrettan. Detta  spetsat av en ekonomi som havererat och ett gäng medspelare som inte riktigt hållit måttet. Simon har stått kvar.

Han har spelat högerytter men även varit kapabel på diverse andra positioner genom åren. Framför allt har han visat ett brinnande hjärta för sin grönvita klubb. Ingen av oss har vågat tro eller ens drömma om något men Simon har bestått. Från sin självklara position på planen har han varit en trygg ek vi fans kunnat luta oss emot i de stormigaste av tider.

2012 debuterade Simon Johansson och de efterföljande åren handlade allt om att ha huvudet över vattenytan. Simon har dock gått från klarhet till klarhet, år efter år. Från talang till stöttepelare. Från stöttepelare till lagkapten. Till slut innebar framfarten på fotbollsplanen att han fick bli just det, VSK:s kapten. Han har sedan dess faktiskt dragit på sig bindeln med samma självklarhet som Keith Richards hängt på sig en gitarr. Vår kulturbärare är också en lika viktig motor för VSK som nämnde Richards varit för sitt Stones.

2019 blev det superettan vilket bara det var en bragd.  Sedan kom en pandemi som ställde till en massa men  Simon fortsatte att gå i bräschen för sin klubb

2020, 21 och 22 var rätt bökiga men någonstans längs den brokiga vägen har vi kunnat ana något större.

I år, 2023, har vi mer än anat vad som varit på gång. Simon Johansson själv har kanske varit mer direkt avgörande under tidigare säsonger. Emellertid är han alltjämt vital för laget. Som dess själ och kapten, via sin fantastiskt fina blick och touch. Även om Simon inte slår den avgörande passningen eller avslutar anfallen är han ytterst delaktig i alla skeenden. Hans glimrande boll och spelbegåvning, som vi redan kunde ana 2012, har det här året varit mer avgörande än någonsin.

Det var en gång, en aprileftermiddag 2012, på en ganska ödslig läktare. Det fortsatte, fortsatte och fortsatte. Längs en brokig och otjänlig terräng. Tills vi idag samlades på samma arena, under samma läktare. Med folk överallt, euforiskt glada. Så långt ifrån 2012 man bara kan komma. Men samma plats och samma Simon. Nu i centrum för allas blickar och med glansig blick. Med en karriär som får oss att slå fast: verkligheten överträffar dikten.                 

Det här är inte sagan om Simon. Det kanske inte ens är en saga utan fler. Simon har emellertid placerat sina spelbegåvade fötter i samtliga. Och när sagorna nu mynnar ut i en och samma är han dess självklara huvudperson.