En hemmapremiär i snö och vind

Dagen D var kommen. Hemmapremiär för VSK, mot anrika Brage. Ett klassiskt  möte mellan två mångåriga kombattanter. Till det yttre var förutsättningarna långtifrån av bästa sort. April visade sig nämligen från sin mest oberäkneliga och kalla sida. 

Trots detta bar centrala Västerås en ganska klar VSK-prägel. Affischer skyltade om vad som komma skulle, ungdomar sålde sjalar, restaurangerna fylldes av folk klädda i Grönvitt. Det rådde ingen tvekan om vad som var i görningen.

En brokig samling av fans fyllde Bellman. Unga och äldre, gamla och nya.  Skrål och sång. ”Sköna Gröna VSK” Extra kul att skymta bandylegenden Anders Bruun bland fansen.  Samling vid torget när klockan var slagen. 17:45 och marsch mot Parken. En mindre skara än tidigare år men likväl en mäktig känsla längs med Vasagatan. Grönvita fanor och sång.  Trots kylan och vinden.

Mycket folk på Rocklundaområdet. Köer vid alla sektioner.  Välfyllt, om än i inte fullsmockat, på ståplats. Högljudd sång medan resten av arena fylldes och spelarna äntrade Parkens gräs. En isig vind men en värmande atmosfär.

Inledningsvis kändes gästande Brage vassare men ganska snart placerade sig VSK i förarsätet. Hjälpta av vinden tog man ett kraftigt kommando över matchen. Mittlåset Svensson/Berisha briljerade, Simon Johansson rörde sig över stora ytor, Grönvitt svarade för ett mycket fint passningsspel överlag.  En hemmaledning låg nära till hands. 

Hemmapubliken skulle också bli bönhörd när en fantastisk långboll ifrån nämnde Johansson landade hos Filip Tronét, som via målvaktstrassel satte 1-0. Jubel i den isande vnden. Rättvist dittills.

VSK fortsatte att föra spelet, Brage var farliga vid omställningar men stoppades effektivt av ett mycket starkt VSK-försvar.  Calle Svensson nådde med sina brytningar och genom sin bollsäkerhet nära nog perfektion. 1-0 blev paussiffrorna och en bra känsla spred sig över Solid Park. Glatt surr i kylan. Vinden ven; doften av korv, grill och kaffe spred sig. Öl i sonligas händer, trots vädret.

Halvlek nummer två blev en vitt skild historia. Brage tog över omgående när man med vinden i ryggen bet sig in i matchen… VSK stod inte riktigt att känna igen. Efter några jättechanser för Dalalaget i början fick hemmalaget kapitulera i matchminut 55. Anton Lundin lämnades fullkomligt ensam vid en hörna och kunde enkelt nicka in 1-1. Bittert att han glömdes så totalt!

Tiden gick. Vinden ökade och fick sällskap av snö, förutsättningarna för bra fotboll minskade. Karwan och en sedermera inbytt Dogge Karlberg stångades hjälplöst mot ett grisigt bortaförsvar. Frustrerande, kanske borde man spelat mer via mittfältet?  Gästerna var å andra sidan vassa. Spelade ut sina taktiska kort väl Skapade ett par ypperliga chanser ytterligare men VSK-försvaret stod pall.

1-1 stod sig och förblev slutresultatet i en grinig och tuff match där vädret satte käppar i hjulen för själva spelkvalitén. Besviket i VSK-lägret efteråt och viss besvikelse även från läktarhåll. Man anade konturerna av en klassisk Grönvit insats. Det blev inte riktigt så.

När vi lämnade parken var vi givetvis frusna av kyla och vind. Besvikna över den tappade ledningen likaså. Besvikelsen fick dock sällskap av en gnutta stolthet också. VSK höll minst sagt jämna steg med en icke oäven motståndare och står sig väl i superettan. Det bådar gott och är något vi får ta med oss.