En kärleksförklaring till en VSK-upplaga som ligger mig oerhört varmt om hjärtat

Jag blir 42 i sommar. Ett gäng decennier som supporter har lagt sig under tidens hjul. Man ska ha ett lag i sin lokala närhet och ett lite på avstånd sägs det. Lokalt har det alltid varit VSK.

Under alla dessa år har jag sett ett stort antal upplagor av både fotbollslag och bandyditon. Vissa har präglas av kamp, andra av finlir. Några har varit lätta att ta till sig via stora framgångar, somliga fångade en via en dramatisk streckstrid. En del stannar hos en för evigt medan andra passerar mer obemärkt förbi.

Upplagorna från ens uppväxt ligger extra bra till. Under 1990-talet var stjärnor som Hasse Johansson, Pelle Fosshaug och Lillis Jonsson ojämförliga ikoner för oss unga VSK:are.

Någonstans är det väl så att spelarna och lagen från den tiden alltid får en hedersplats i ens hjärta. Lite som musiken man växer upp med.

Trots stenhård konkurrens och att VSK Bandy var som allra bäst just under min uppväxt måste jag dock säga att den upplaga Micke Carlsson byggt up på sistone ligger mig oerhört varmt om hjärtat.

Det är flera skäl till det. Micke Carlsson själv har ju exempelvis funnits jämt. En ikon redan under uppväxten. Kan fortfarande framkalla bilden när han omgiven av ett gäng lyriska ungar stod på isen efter något av alla finalavancemang. Några pratade med honom, någon tiggde en handske men de flesta av oss bara stod där tysta och beundrande.. Vi som stod där då har blivit medelålders men våra VSK-känslor består lika mycket som Micke består.

Vidare har vi Oscar Gröhn, Magnus Joneby och Tobias Holmberg. Hörnstenar i laget som burit tröjan från knatteålder till nu. Det är extra kul med ett lag som innehåller sådana kulturbärare.

Därutöver har vi den kompromisslösa offensiven. Grönvitt vill framåt oavsett motstånd och oavsett vad som står på matchuret. Det kan ge en gråa hår men är också fantastikt i en idrottsvärld som annars allt mer präglas av cynisk defensiv.

Den här upplagan av Grönvitt prenumererar inte på SM-finaler och guld som sina föregångare 90-talet. Det är emellertid nästan alltid dramatik och skarp underhållning. Enskilda matcher som stannar i ens minne och episka slutspelsserier.

Laget har fallit tungt vid några tillfällen och det har känts för oss på läktaren. Emellertid har besvikelsen alltid samsats med någon form av stolthet. För laget gör alltid sitt yttersta, spelar iögonfallande och är inte slaget förrän domaren verkligen sätter pipan till munnen. Man blir besviken tillsammans med dem, det går inte att bli det på dem om ni förstår vad jag menar.

När det gäller överträffar senaste åren Grönvitt nästan alltid ens förväntningar. Man har spelat några av de mest underhållande bandymatcher jag sett. Laget stod också upp på ett fantastiskt sätt under förra säsongens kvartsfinaler, mot en ekonomisikt överlägsen motståndare i AIK. Det räckte inte riktigt ända fram då men insatsen gjorde att jag knöt sjalen med vördnad morgonen efter, trots ett svidande nederlag.

Laget är en underbar mix av gamla kulturbärare, unga löften och några klasspelare utifrån . Matcherna får en att pendla mellan hopp och förtvivlan men glädjen vid segrarna är enormt stark och stoltheten finns som sagt där även efter en tung förlust. Det är få lag som generar sådana känslor till oss supportrar. För min del vet jag inte om det någonsin funnits en motsvarighet överhuvudtaget, trots med än 30 år av supporterskap.

Igår fick vi ännu en episk insats, i semi två mot Villa Lidköping. Den segern ger chansen till ytterligare en minnesvärd utslagsserie. Det är inte säkert att det räcker hela vägen nu heller men insatsen igår var underbar och stoltheten kommer finnas där oavsett utgång.

Den här VSK-upplagan ligger mig mycket varmt om hjärtat som sagt. Tror faktiskt aldrig jag känt mig så nära ett lag förut.. Det är som en extra arm. Du sträcker ut armen, den kanske inte är absolut starkast, men den är din och den underlättar för dig på många sätt.