En liten reflektion

• 

Jag är en privilegierad människa i dessa tider. Med familj som jag umgås med och ett jobb, på en skola, där man ägnar sig åt väldigt mycket sådant som får allt snack om covid att för ett ögonblick blekna. 

Trots det påverkas jag väldigt mycket. Är det inte covid så dyker annat elände upp från omvärlden. Rubrikerna är lika svarta som höstmörkret som lägger sig redan på eftermiddagen. Vissa kvällar ligger man där med en tung känsla i bröstet.

Jag kan tänka mig att när vi summerar den här pandemin så kommer den mentala aspekten vara stor. Många har och kommer ta stryk psykiskt.

Jag är medveten om att det är nödvändigt att tänka på allt det vi översköljts av i mer än ett halvår. Att hålla distansen, tvätta händerna, stanna hemma om du är sjuk. etc. Släpper vi på det bitarna riskerar vi ett läge likt vårens. Dit vill ingen.

Emellertid, mentala livbojar behövs, som får oss upp ur det här mörka vattnet som skvalpar runt oss.

Jag greppade tag i en sådan i söndags. Jag och 300 andra, som fick äran att se VSK mot Trelleborg.

Jag kom gående över Rocklundas parkering i det betungande mörkret, lite tyngd av allt det där som präglat oss så länge. 

Genom staketet till Parken såg jag då en stor flagga, prydd med namnet Liston i stora svarta bokstäver. Dessutom skymtades ett antal människor på läktarna i Grönvita munderingar. Hörde också spridda ramsor. 

Det var magiskt att ta sig in och upp på läktaren. Med tanke på att arenan annars stått helt tom i år var känslan lika gåshudsframkallande som Ullevi inför en konsert med Springsteen. Jag överdriver inte. Den euforin väckte flaggorna, sångerna, färgerna och de glada ansiktena man mötte.

Tänk er en sån där magisk portal i en fantasyfilm, i vilken man tas från en värld till en annan. Så kändes det. Glädje, nervositet, spänning, enstaka utbrott. Känslor som bara berörde det som skede nedanför oss på planen. De mörka och dystra tiderna var helt uteslutna. Befriande.

Att VSK spelade så bra och tog en ny seger gjorde saken ännu bättre. Det var höstens absolut bästa upplevelse, är övertygad om att det gäller samtliga som var på plats.

Det har gjort att den efterföljande veckan känts lite bättre.  Det har också fått mig att tänka på detta med 300-gränsen. Man kan raljera om den, säga att den varken ger till eller från. VSK:s match mot Trelleborg visade dock på det motsatta, att den kan fylla en viktig funktion.

Med lika väl avvägda anpassningar som på Iver Park i söndags ser jag inga problem att fortsätta utnyttja det här. Möjligheten att 300 personer kan se ett evenemang gör ju att många människor får chansen att greppa en sån här livboj och ta sig upp ur det mörka vattnet för en stund. Särskilt sådana med en inte fullt så priviligierad tillvaro som min.

Det kan betyda mycket om det så bara handlar om ett enstaka tillfälle över en lång tid.