Under årets sista skälvande dagar brukar det vara läge att se tillbaka och sammanfatta året. Detta mycket märkliga år 2024 vet jag dock inte om man som VSK:are vill sammanfatta? Minnena och upplevelserna är så många att det nästan känns ofattbart att det rymts under ett och samma år.
Vi inledde året stolt medvetna om en allsvensk comeback, den första på 27 år. Samma år avslutas med den otroligt tunga vetskapen att sejouren bara blev ettårig. Säsongen har innehållit allt och mycket mer.
Tror varken den högst begåvade författaren eller mest framstående filmregissören kunnat skapa något så dramatiskt och gastkramande som den här allsvenska återkomsten. Ska inte påminna er. Ni, precis som jag, minns alltförväl.
Har dock plockat upp ett gäng minnesskärvor från året. Håller dem i min slutna hand, öppnar handen och skärvorna gnistrar som stjärnorna under den klaraste av decembernätter.
Plockar upp en av skärvorna och tar mig tillbaka till säsongspremiären mot AIK på Strawberry Arena. Allt känns oerhört levande och starkt. Grönvit prägel på snart sagt varje hak i Västerås City. Snack, sång och förväntningar. Sedan hela Vasagatan fylld av bussar redo att ta ett enormt följe till Nationalarenan.
Väl på plats i Solna. En enorm kö liknande en gigantisk Grönvit orm med sikte på sektionerna. Inne på arenan så: Gamla fans man sett i alla decennier. Några som sjöng redan 1978, andra rustade av 80 och 90-talens alla bandyfinaler. I sällskap av folk knappt födda under drömhösten 2015.
Det genuina känslorna för klubben var dock likvärdiga hos alla. Fantastiskt glädjande och rörande att vara en del av. Resultatet i matchen glömmer vi men spelet VSK visade upp gav eko över hela fotbollssverige. Hemresan gick i en bitterljuv stämning.
Hittar skärva nummer två mellan tumme och pekfinger. Lika glimrande den. Tar mig allmänt till matchdagarna i Västerås. Trycket på stan. Grönvitt överallt, unga såväl som gamla. Trogna supportrar i sällskap av mer allmänt idrottsintresserade. En hel stad i Grönt och Vitt.
Arenan fylld till brädden. Grönvita halsdukar höjda i skyn på varenda sektion och så inmarschlåten som bokstavligt hördes från Rocklunda över hela stan. Magiskt. Västerås har faktiskt inte upplevt något liknande.
Ytterligare en skärva gnistrar påkallande i min hand. Tar mig till den Allsvenska jubileumsmatchen från den 17 augusti, mot Kalmar. Grönvitt i tröjor inspirerade av 1957 års allsvenska upplaga. Vi behövde en seger men det såg länge ut att bli ett jobbigt kryss.
Matchuret var på väg mot den 97:e minuten när ett långt inkast av Pedro Ribeiro, via Kalmar-försvarare, nådde Simon Johansson. På halvvolley, med kirurgisk precision, borrade kaptenen upp bollen i krysset! Ett av de snyggaste mål som någonsin gjorts på Hitachi. Hela stan badade i segeryra resten av kvällen. Underbart att vara med om.
Flera skärvor finns kvar i handen men väljer en som tycks större än övriga.
I ljuset av skärvan möts jag av spelarna och supportrarna som slutit upp efter säsongens sista match, mot Hammarby. Det var långt ifrån dystert trots att den allsvenska sejouren bara blev ettårig. Klacken ville inte gå hem och sången tycktes aldrig ta slut. ”Vi ska tillbaka, Vi ska tillbaka”; ljöd med full kraft och övertygelse!
Den här lite större skärvan bildar tillsammans med övriga en diamant i min hand. Jag kastar upp den i luften och skärvorna faller tillsammans som en stjärna. Vid stjärnors fall brukar man ju kunna önska något vilket känns påtagligt symboliskt.
Trots de gnistrande skärvorna vill vi kanske inte så gärna se tillbaka på 2024. Dessa skärvor gör dock att vi med tillförsikt ser framåt, mot 2025 och vidare. Den här klubben är faktiskt på en bättre plats än den någonsin varit.
Gott Nytt Grönvitt År!
DU HAR VÄL INTE MISSAT
Tung förlust för herrarna men en imponerande seger av damerna.
Imorgon är en Annandag
I fråga om stabilitet kan insatsen sammanfattas som säsongens främsta.