En supporters årskrönika

Jag hade en förhoppning inför året 2021. Att vi skulle få mötas på läktarna igen.

En av årets första dagar kändes den förhoppningen avlägsen. Det var en eftermiddag när sonen hade träning på Hakonplan. Ungarna stod där vid sidan om isen redo att äntra den. När väl tiden var inne gav de sig ut på isen likt kor på vårens första grönbete. Det var en underbar syn mitt i den tunga tid vi levde i då. Tog sedan en runda runt ett i övrigt ödsligt Rocklundaområde. Inget lag som tränade på Parken, inga bilar i rörelse för att lämna eller hämta tränade ungar, tomt och mörkt på restaurangen, öde i bandyhallen.

Medan tunga snöflingor landade på min krage virvlade tankarna i mig, minst lika tunga som snön. Kommer vi få se det här området leva upp igen? Rop och bollstudsar från parken, trafik i form av lämnande och hämtande föräldrar, cyklande ungdomar på väg till någon av anläggningarna, en upplyst bandyhall med pågående träning? Det kändes inte så där och då.

Året fortsatte med bandymatcher från pressdelen där jag satt och blickade ut över ett gäng pappfigurer på andra sidan medan spelarnas skrik och kommandon var det enda som hördes. En konstig känsla men VSK Bandy studsade upp under slutet av säsongen och skänkte hopp. Den jämna kvartsfinalserien mot storsatsande AIK blev en episk historia med så mycket ingredienser att jag nästan glömde vardagen med restriktioner och mörka rubriker.

Plötsligt återfick jag de där känslorna bara idrotten ger. Pendlande mellan hopp och förtvivlan. Grinigt intensiva matcher, nagelbitande nervositet, euforisk glädje över sena avgörande, tung sorti till slut. Ändå en befrielse. Något var på väg tillbaka. Det kändes lite som när vårens första frön slår ut och fåglarna äntligen sjunger

I samma veva klev VSK Fotboll in i Svenska Cupen. Den inleddes med en smått galen 2-1 vinst över giganten Malmö FF. Livet var på väg tillbaks ändå. Den lilla kvalfesten fungerade som ett rejält bränsle till livsgnistan. Medan våren övertog stafettpinnen från vintern kändes livet betydligt mer hoppfullt. Det tog stopp i semifinalen men vilken skalp ändå. Den främsta fotbollsprestationen på decennier och något som bådade gott inför den stundande säsongen.

Strax därefter var VSK:s bandydamer nära att bärga hem ytterligare ett guld, men föll tungt mot Villa i finalen.. Alltid tråkigt med finalförluster men det här laget har varit en ljusglimt på VSK-horisonten under de senare åren. Med perspektiv kan det ånyo se tillbaks på en bra säsong.

Superettan inleddes och tyvärr stod inte VSK att känna igen från cupspelet. Det blev så där som vi tyvärr vant oss vid. Halvknackigt. Det var dock skönt att höra alla gamla känslor i omlopp igen. Besvikelse och frustration, ilska på domare. Sådant som anstår en luttrad VSK-supporter helt enkelt.

Tids nog fick vi också kliva upp på den där hett eftertraktade betongläktaren. Att uppleva det efter ett och ett halvt år var fantastiskt. Känslan att visa upp sin biljett vid sidan om alla andra för att sidan beträda arenan, se kön till kiosken och kliva upp på betongläktaren var obeskrivlig. Blaskig öl, halvhjärtat kaffe, taktiksurr, förhoppningar och sång tillsammans.

Tiden gick, publikmatcherna blev fler men VSK hade svårt att få till det. Tränarbyte och spelarförsäljningar gjorde att norrettan hotfullt blängde oss över axeln. Inte igen tänkte vi, med en alltför bekant förtvivlan.

Trots VSK Fotbolls prekära läge levde Rocklundaområdet upp igen. Träningar, öppna anläggningar, ungar som omgav hela området, folk på uteserveringen. 2021 var definitivt bättre än 2020.

Sommar blev höst. Fotbollslaget fortsatte sin kamp. Bandysäsongen stod för dörren. Ett hårt satsande Grönvitt fick förväntningarna att stiga. Vid premiären var allt som vanligt där också. Bekanta funktionärer vid entrén, småprat med likasinnade på vägen in. Korv och kaffe i kiosken. Wille som i slutet av matchen fick oss alla att utbrista: ”jajamensan fattas bara, VSK!” En oerhört behaglig igenkänningsfaktor

Höst har blivit vinter. VSK Fotboll klarade sig kvar med ett jävla nödrop. Bandylaget startade svajigare än förväntat men på samma sätt som Nadal brukar bli bättre ju längre en tennismatch pågår tror jag en vändning är på gång.

När jag tänker tillbaks på den där januarieftermiddagen i snöfall känner jag att det är ett fruktansvärt långt år vi har bakom oss. Ett år som innehållit alla dessa ingredienser som bara idrott kan uppringa. Där vi pendlat mellan hopp och förtvivlan såväl gällandes det sportsliga som allt runt pandemin.

När jag såg VSK slå Sirius igår framstod det med all önskvärd tydlighet att vi inte är tillbaks där vi befann oss innan 2020. Sittande publik, varannan rad tom. Ett gäng funktionärer som slet tappert för att få allt att fungera. Oron gnager igen men på isen fick vi iallafall se ett Grönvitt som lyft sig efter en trasslig inledning. Jag tror att man i slutändan kommer vara med och slåss om en finalplats. Det är någon slags tröst ändå.

Vi är inte över och förbi allt men 2021 gav oss konturer av hur livet kan se ut. Det blev iallafall bra mycket bättre än vad min känsla antydde den där januarieftermiddagen i tungt snöfall. Under 2022 hoppas jag vi tar ytterligare steg. Ta hand om er alla Grönvita och Gott nytt år!