En tro som kan flytta berg

Det är så mycket jag vill skriva inför premiären. Det är så mycket känslor jag vill kunna uttrycka och sätta ord på. Det är så många minnen som ska kanaliseras ut i 90 minuters fotboll när matchen blåses igång 16.30. Jag har spenderat den sista veckan på att försöka och här har ni mitt försök.

Jag vill börja med att tacka alla som någonsin varit involverade i klubben VSK. Från supportar, till styrelse, tränare, spelare, grupperingar och journalister. Även om vi i många fall kan ifrågasätta kompetensen på flertalet individer av dem jag räknade upp vill jag ändå tro att alla av dem har en del i att vi är där vi är.

Det är en naturlig del att som VSK:are känna bitterhet, vilja gnälla, tänka desillusionerande och bara se vilken skirt som kan hända. Sant är att vi tänkt så i många år och vem kan klandra oss? Det vi genomlidit i lidande hade varit vad en nyutgåva av Bibelns evangelium hade handlat om. Men vad har det också gett oss?

Jo, en tro. En tro som kan flytta berg. En tro som kan visa hur det småskaliga och lilla kan flytta berg, hur det underifrån kan skapas mirakel, hur det kan byggas väderkvarnar när förändringens vindar blåser istället för vindskydd. På många sätt kan vi personifiera den utvecklingen som skett i VSK under de senaste 27 åren eftersom vi faktiskt varit närvarande hela tiden.

Det finns en klassisk supporterjargong som ofta klandrar dem som inte varit med. Ofta vill man ”mäta lidande” och hävda vem som stått ut längst. Jag väljer att se glädjen i att så många stått ut länge, fortfarande finns kvar och att dessa individer lockat nya generationer till det vi känner som VSK

Som vanligt blir jag även melankolisk och åter igen tänker jag på dem som förtjänat att vara här och få uppleva detta igen. Låt oss tillsammans förena oss i glädjen de gav under de åren de var en del av VSK och tillsammans ge dem något att le åt däruppifrån.

I min förra krönika innan VSK-GAIS i höstas pratade jag om fågeln Fenix som reser sig ur askan och återföds. Jag tänker inte säga att vi åter igen ska resa oss ur en aska. Det kändes som att vi kan lägga detta bakom oss nu. Nu vill jag att vi alla förenas i glädjen att få visa att vi är på riktigt. På ett sätt som alla vi inom VSK-familjen vetat i alla år. Jag vill att vi förenas i en glädje för att få vara på plats, att få uppleva, att få påverka och för att få visa övriga Sverige vilka VSK är på riktigt.

I morgon kommer vi springa in på Sveriges nationalarena som ett allsvenskt lag. Oavsett bakgrund som supporter, antal år på läktaren, antal resta mil och oavsett om detta är din trettionde premiär eller din första så har jag bara en uppmaning:

Låt oss förena oss i den glädjen VSK ände ger och som gjort att vi fortfarande står kvar! För det gör vi. Oavsett vad! Grönvitt gatan fram!

// Båtte