Er hemmaborg är vår hemmaborg, ert VSK är vårt och glädjen vid en seger är lika stor för oss.

Ikväll är det så smått dags att knyta ihop säcken. Sista hemmamatchen i elitserien för VSK bandy. En säsong där Grönvitt blandat och gett, haft lite väl svårt att få ihop försvarsspelet för att blidka oss supportrar. 

En säsong vi absolut inte vill ha tillbaks, inte p.ga det ibland knackiga försvarsspelet, utan p.ga avsaknaden av publiken.

Jag själv har ju haft privilegiet att besöka arenan som skribent. Det har varit en vankelmodig upplevelse. Fantastiskt att få uppleva lividrott men märkligt att titta ut över den tomma arenan. 

Jag har suttit med laptopen och en halvhjärtad mugg kaffe. Mitt emot mig har det helhjärtade försöket att skapa stämning i form av pappversionerna av oss supportrar framträtt.

Till höger om mig, hyllan, som i vanliga fall haft en månghövdad och högljudd förstarad. Där under kiosken med de stressade lagföräldrarna som försökt dra sitt strå till stacken och de köande åskådarna i väntan på kaffe, korv eller hamburgare.

Saker som tidigare varit en stor och skön ventil i vardagen. Snacket före match, spänningen under densamma och den värmande korven i paus. Saker som då togs för givna men som man idag, ,när allt gapar tomt och ger samma känsla som ett fotoalbum från en svunnen tid, inser värdet av.

Vi får försöka göra vårt bästa och jag hoppas att spelarna känner av vårt stöd. Trots svåra tider. Från pappfigurerna som tittar ner på dem från läktaren och genom ”enkronaskampanjen” som fortsätter inbringa pengar till en behövande kassa.

Trots att vi inte kan vara med i en fysisk mening är vi ändå där. Er hemmaborg är vår hemmaborg, ert VSK är vårt och glädjen vid en seger är lika stor för oss. 

Nu avslutar vi elitseriespelet på bästa sätt och tar oss sedan an slutspelet. Tillsammans!