Finalhimlen är Grönvit!

Det var fantastiskt att vara en del av klackläktaren minuterna efter att finalavancemanget säkrats. Våra röster var spruckna men kändes samtidigt outtröttligt starka. ”Finns bara en Micke Carlsson, en Micke Carlsson, Finns bara Micke Carlsson” brölade vi fram utan tillstymmelse till skönsång men med desto större kärlek från djupet av såväl hjärtan och strupar.

Micke stod där nere och hade svårt att hantera känslorna under en intervju med Radiosportens Johan Bengts. Under sin tionde säsong som tränare för klubben i sitt hjärta hade han just tagit laget till sin femte final. Som så många gånger tidigare lyckades han även ikväll få sitt lag att prestera som bäst när det gällt som mest. Det var ett fint ögonblick jag tror kommer stanna kvar i mig länge.

Med god hjälp av sin tränarkollega Johan Ganebro har han fått igång en närmast unik lagmaskin. Vi har stjärnspelarna Martin Landström och Christoffer Fagerström som är utrustade med mycket kvalitet men samtidigt också underordnar sig laget. Sedan har vi sent inkomna lagspelare i Emil Juhlén och Martin Flodström som är oerhört nyttiga för laget med sitt hårda jobb men samtidigt briljerar med oväntat goda spelkvaliteter. De har bägge varit ovärderliga i det här slutspelet.

Det finns en väldig bredd där stjärnspelarna är beredda att offra en hörntand och där lagspelarna har kapacitet att briljera med fart och teknik.

Jag tror Mickes tårar dels framkallades av stolthet över det lag han och Johan byggt, som ikväll kunde excellera med finalavancemanget. Det handlade nog också lite grann om hänförelse över det tryck som publiken bidrog med. Jag har faktiskt sällan upplevt något liknande i ABB Arena.

Att det skulle kunna bli en tuff serie mot alltid svårspelade Edsbyn trodde jag. Att Grönvitt skulle vara nere för räkning på det vis som man faktiskt var efter andra hemmamatchen kunde jag dock aldrig ana på förhand. Upphämtningen man lyckas med är så oerhört imponerande! Med kniven mot strupen lyckas VSK vaska fram den bästa bandyn i serien.

Någonstans trodde jag på VSK ikväll men med de två första hemmamatcherna i bakhuvudet var känslan ändå oviss. Ja för att inte säga galet nervös när avslaget närmade sig. När Edsbyn fått känning har man varit en fruktansvärt tuff motståndare i den här serien.

Den femte och avgörande matchen inleddes i ett makalöst tempot från bägge lagen. Efter en kvart hade matchen fem gjorda mål. VSK var spel och målförande men Edsbyn flåsade hemmalaget i nacken och kom exempelvis väl enkelt runt på högerkanten.

Det har handlat mycket om den psykologiska kampen innan och den spelade inte en obetydlig roll ikväll heller. Daniel Johanssons straffmål i slutet av halvleken kom väldigt lägligt och gav oss hemmafans en betryggande känsla inför pausen. 5-2 och åtminstone goda förutsättningar inför andra.

Under första delen av andra halvlek nådde VSK sin fulla potential. Man spelade med fart och hade många involverade. Martin Landströms framspelning till Jesper Jonsson som distinkt satte 6-2 var en riktig delikatess. Daniel Johansson, hans fjärde, och Christoffer Fagerström fyllde sedan på med två ytterligare mål vilket resulterade i en mer eller mindre ointaglig ledning med 8-2.

Edsbyn hade lite boll efter Grönvitts åttonde mål och reducerade två gånger men någon dramatik blev det inte tal om. Vi kunde med spruckna men lyriska röster sjunga: ”Finalen vi ska gå”. Så småningom firade vi med spelarna efteråt, på det underbara viset man bara kan göra efter en seger i en femte och avgörande semi.

Även om Edsbyn gjorde en riktigt stark semifinal tycker jag att VSK sammantaget vinner rättvist. Man har en högre höjd än Hälsingelaget och var nära i sina bägge första hemmamatcher i serien.

Nu väntar ännu en SM-final. Nummer 39 totalt och den andra som utspelas hemma i Västerås. Med Villa som motståndare bör det bli något alldeles extra.

Utgången lär vara oviss när landets två bästa bandylag gör upp om SM-titeln på lördag. En sak är dock säker. Micke Carlsson kommer få sitt lag att prestera på max. Finns ju som ni vet bara en utav honom.