Folkhemssporten bandy behöver hitta tillbaka till sitt ursprung

Bandyn. Folkhemssporten nummer ett. Djupt sprungen ur den svenska folksjälen. Representerad av lag i större städer men inte minst satte många lag sina mindre orter på kartan. Slottsbron, Västanfors, Katrineholm för att nämnda några. Man kan naturligtvis heller inte glömma blocket av hälsingelag med Edsbyn, Ljusdal Bollnäs och Broberg i spetsen.

Finalen i mars har alltid varit sportens flaggskepp då den stora publikens handskbeklädda applåder nått landet runt. Bandyn har också i alla decennier betraktas som lirarnas sport. Med farten, de böljande anfallen och alla snygga mål har publiken skämts bort genom decennierna.

Så var det en gång i tiden. Hur är det idag? Det samhälle som rådde när bandyn var som störst var ett helt annat än det vi ser idag.  Det skapar definitivt problem för bandyn. Så sent som när jag växte upp under skarven av 80 och 90-talen var läget ett annat. Mediebruset hade inte exploderat och bandyn hade fri lejd till sin publik.

Idag, när idrottsutbudet är outtömligt, är förutsättningarna sämre. Bandyn kan inte nå ut på samma sätt till ett samhälle där varenda 8 åring redan matas med all tänkbar information om de internationella fotbollslagen och dess stjärnor.

För att bandyn ska överleva även framgent måste den frontas som lirarnas sport med offensiven i främsta rummet.  Då kan den sticka ut genomsprickorna av dagens överdimensionerade mediebrus och framstå som unik.  Med farten, kombinationerna och de snabba kontringarna har den något extra.

Det finns många fördelar som kommer på köpet. Mål blir mål, det krävs ingen vargranskning i 5 minuter för att hitta en offside med en tumnagel. När spelarna blir liggande har de verkligen ont. Det handlar inte om förstärkningar eller rena filmingar. Bandyspelarna framstår om ädla.

Att bandyn då och då visar upp sig från den sidan råder det inget tvivel om. VSK och Villa brukar exempelvis vara elektriska drabbningar. Hemma på ABB Arena brukar jag ställa mig långt ner, nära mitten, för att verkligen kunna ta in allt. Det är ett tempo och en bollskicklighet hos spelarna som får en att häpna. De kan göra svåra saker i hög fart och på små ytor. Få om ens någon annan idrott kan uppvisa något liknande enligt mig.

Slutspelsmöten brukar också vara högoktaniga. Fart och skicklighet men framför allt en grinig intensitet som gör att man inte kan slappna av en sekund. En stor ledning kan fort krympa och ge en gastkramande nagelbitare. Även i sådana sammanhang har sporten få konkurrenter som kan mäta sig med den.

Tyvärr är det alltför sällan bandyn visar sig från sin bästa och, i mina ögon, rätta sida. Under seriespelet är nivån eller underhållningsvärdet sällan ens i närheten av det jag ovan nämnt. För många lag backar hem och vid bollhållandet är det en extrem kontroll, man åker runt i halvcirklar och passar kort inom laget. Enligt mig blir det en väldigt tråkig transportsträcka för publiken med ett sådant spelsätt. Fortsätter det kommer bandyn tappa ännu mer och få svårt att kunna existera inom något decennium.

Som västeråsare uppväxt under VSK:s starkaste era kommer sporten alltid ligga mig varmt om hjärtat. Det måste dock till en förändring för att få bandyn tillbaks på banan. En majoritet av de matcher jag sett i höst har varit tråkiga. Motståndare som backat hem extremt mycket och gnetat på med korta passningar med följden att inget händer på väldigt lång tid.

Drygt 700 personer såg VSK vinna över Rättvik i en match som mer påminde om en utdragen kenodragning än något inom underhållningsbranschen. Jag har aldrig varit på bandy i Västerås med en så låg publiksiffra och det lär inte bli bättre så länge priserna är så pass höga och spelet präglas av detta kontrollerande.

Bandyfinalens vara eller inte är också en fråga värd att lyfta. Det har som sagt varit ett fantastiskt fint flaggskepp som gett eko över hela landet. Studenternas är på många sätt en perfekt spelplats om det inte vore för våra tiders osäkra väder. Flera finaler de senaste åren har påverkats sportsligt av isens undermålighet och publiksiffrorna har sjunkit.

Att spelare och ledare vill ha optimala förutsättningar sportsligt förstår jag. I år spelas finalen inomhus i Västerås. Som västeråsare borde jag kanske jubla men för bandysn bästa blir det ingen bra lösning. Arenan är för liten för att skapa den Super Bowl-känsla som ska prägla finalen. Den har länge varit en av de stora klassikerna inom svensk idrott och borde så förbli.

Med dyra biljetter och en arena som bara ta bortemot 9000 försvinner det unika och jag förespråkar iså fall en finalserie på bäst av fem matcher. Jag hoppas dock att man hittar en annan lösning till nästa år, i en större arena, för bandyfinalen är något att värna om.

Folkhemssporten bandy lever fortfarande men den behöver hitta tillbaka till sitt ursprung med offensiv och fart som signum. Jag vill också se finaler som har kapacitet för uppåt 20000 åskådare så att sportens fina ansikte når ut till hela landet igen.