Förluster är aldrig roliga men tack för kampen!

Det kändes tröstlöst när det tråkiga mönstret mot AIK såg ut att upprepa sig i kvällens drabbning med Villa i Lidköping. 2-0 hade blivit 2-5. Många jobbiga tankar borde ha spelats upp i de trötta VSK-laget.

Men man tog sig samman och stod emot. Ett litet mirakel sett till förutsättningarna. Även om det tyvärr inte ledde till mer än en hedersam förlust.

Egentligen är det ju illa nog att tappa en ledning till förlust igen men man måste ha koll på förutsättningarna för VSK:s del och vilken skarp motståndare som stod på andra sidan.

Fem spelare saknades inför matchen. Tobias Holmberg, Daniel Johansson, Man Mårtensson, Niklas Gifting och Figge Nilsson. VSK hade inte mer än två avbytare mot en av seriens bästa och bredaste motståndare.

Att man inte vek ner sig trots att Villa gick i kapp och förbi anförda av en sylvass Christoffer Edlund. Det är faktiskt en prestation som måste applåderas.

Med sina två främsta offensiva kort borta samt ytterligare tre spelare, med den historien av tunga tapp klubben har i vinter. En såväl mental som fysisk kraftdemonstration.

Jag tror och hoppas att prestationen kommer innebära en liten vändpunkt för Grönvitt. Tidigare har spelarna inte alltid varit påkopplade på det där viset man vill se.

Ikväll var det påkopplat till 100 procent. Villa vann förvisso rättvist, men det är små marginaler och om någon av alla VSK:s hörnor studsat ”rätt” hade det kunnat lett till ytterligare några mål och en annan utgång.

Sist men inte minst måste Magnus Jonebys insats lyftas. En krigare, pådrivare och optimal kapten.

Han och det sargade manskapet kan med stolthet hänga in sina Grönvita munderingar för tvätt inför fredagens drabbning med Edsbyn. Förluster är aldrig roliga men tack för kampen!