Fotbollsrörelsen i Sverige är fantastisk – frågan är hur mycket lidande den skapar

Den 10 oktober uppmärksammade FN och WHO Världsdagen för psykisk hälsa. Det är en årligt återkommande dag som instiftades 1992 för att lyfta fram det ”osynliga lidandet” som psykisk ohälsa ofta innebär.

I Sverige hölls denna dag en rad aktiviteter och manifestationer för att lyfta upp frågan om psykisk ohälsa i befolkningen och hur man kan motverka den.

Dessvärre var idrottsrörelsen i form av riksidrottsförbundet helt tyst denna dag och tog inte vara på chansen att lyfta debatten om psykisk ohälsa bland landets idrottsutövare, vare sig det handlar om elitidrottare eller vanliga människor i breddidrotten.

Samma sak med Svenska Fotbollsförbundet. På deras hemsida står mest att läsa om kommande EM-kval, inte ett ljud om den växande psykiska ohälsan bland barn och ungdomar i landet, de som faktiskt är ryggraden i svensk fotboll och basen för framtidens elitspelare.

Under period 2010–2016 ökade användningen psykofarmaka kraftigt, inte minst bland barn och ungdomar, och är i dag bland de högsta i världen, som ett exempel bara, att vi inte är på rätt väg.

Ungdomar kanske dricker mindre alkohol idag än tidigare, vilket är bra, men de knaprar desto mer ”lyckopiller”

Som den största idrotten i landet har fotbollsrörelsen naturligt flest barn och ungdomar som mår dåligt i klubbarna runt om i riket.

Med det som bakgrund hade man kunnat tycka att det var naturligt att Svenska Fotbollsförbundet engagerade sig mer i frågan en dag som denna. Men det kanske bara var så att man missade det hela i allt ståhej med landslagsuppehållet som infaller samtidigt. Kanske är det så att man skriver om det här i vanliga fall?

Vi tog och sökte på SvFF hemsida med sökordet psykisk ohälsa. Vi fick totalt, exakt, elva träffar.

Nu visar det sig att de flesta artiklarna inte ens handlar om psykisk ohälsa och fotboll. Men några gör det. En artikel som SvFF skrivit handlar om vilken ekonomisk nytta Sverige har av att människor spelar fotboll. Den ekonomiska vinsterna beräknas enligt en undersökning som UEFA står bakom till 23 miljarder. Artikeln tycks ihopslängd i all hast för det står inte under vilken tidsperiod dessa 23 miljarder är aktuella. Är det 1 år, 5, 10 ,20?, framgår inte. Men men, fotbollen gör iaf att brottsligheten minskar, fler jobbar skapas, man mår bättre fysiskt och psykiskt, hävdar studien.

UEFA försöker alltså göra ett slags socialt och ekonomiskt bokslut över nyttan med svensk fotboll på samhällsnivå. Applåd för det säger vi, alltid bra att försöka mäta saker och kvantifiera dessa så att man får kunskap.

Problemet med studien är dock att den saknar en viktig sida. Det man har gjort är att se vilka positiva effekter som skapas av att det investeras pengar i att människor ska kunna spela fotboll samt vilka positiva effekter som finns av att människor faktiskt spelar fotboll också. Det man dock inte tittat på är de negativa effekter som ”systemet” fotbollsspelande skapar i vårt land.

Vadå tänker ni, negativa effekter? Kan något vara dåligt med att ungar kickar boll?

Så klart kan det vara så. Tänk på mediciner som exempel. Alla mediciner kan ge biverkningar, dvs de bär både möjligheten till nytta och skada. Läkemedelsindustrin måste noggrant redovisa alla kända biverkningar för att upplysa konsumenterna om riskerna.

Problemet med fotbollsstudien är att de inte redovisar vilka ”biverkningar” fotbollen ger på människor som deltar i den.

Det vi kan göra i den här artikeln är att visa på en sådan tydlig biverkan som fotbollen producerar i mängd varje år åt sina utövare och vad det i sin tur leder fram till.

Samtidigt som det enligt rapporten finns en positiv effekt på den psykiska hälsan i befolkningen av fotbollsspelande, skapar också systemet som sådant rejält med psykisk ohälsa bland sina nuvarande och fd utövare.

Den främsta anledningen till att det är att fotbollen, trots försök att häva det, har förtvivlat svårt att minska utslagningseffekten inom barn- och ungdomsfotbollen som finns av när du är född på året.

Det vill säga, fotbollen som system klarar inte av att hantera den fysiska skillnad som finns på barn som är födda tidigt respektive sent på året. Tidigt födda på året är förstås bättre fotbollsspelare då de är mer utvecklade rent fysiskt. Det svenska systemet klarar inte av att hantera detta utan alldeles för många som föds sent på året slutar i förtid med fotbollen.

Vi har skrivet om detta tidigare.

I tabellen kan vi konstatera att det oavsett division är en mycket kraftig övervikt av spelare som är födda på årets första halva. Spannet är mellan 56-60% för de som är födda under årets första 6 månader. Effekten blir inte helt oväntat ännu starkare om man jämför spelare som fötts under årets fyra första månader med dem som fötts på årets sista fyra, då är spannet 59-63.5% som är födda i början av året (se tabell).

Det så här det ser ut i svensk fotboll och har gjort under lång tid. Vårt ”fotbollssystem” missgynnar systematiskt de som är födda sent på året. Ju senare, ju mer missgynnas du.

SvFF och fotbollsrörelsen försöker olika saker för att komma till rätta med detta missförhållande, eventuella effekter av dessa insatser är ännu oklara.

Den här artikeln handlar dock om psykisk ohälsa och vi ställer oss frågan vad som händer med de barn som är födda sent på året och som i förtid slutar med fotbollen, sannolikt för att de känner att de inte längre ”platsar” bland sina tidigare på året födda kompisar som är större och starkare.

I allt gott som fotbollen gör skapar man samtidigt utslagning, psykisk belastning hos sina utövare som får kämpa med självbilder, självförtroende, ibland tom självhat och inte minst, känslor av att inte vara värdig deltagande.

Det syns inte utanpå ett barn om barnet bär på känslan av att inte ”platsa”, att inte ”duga” att inte vara ”tillräckligt” bra.

För många barn blir fotbollen en besvikelse, något som skulle ge gemenskap och glädje blev istället en tagg i hjärtat att bära på i många år framåt, kanske hela livet.

Bara för att svensk fotboll som system inte längre ser de barn som slutar i förtid pga att de är födda sent på året och upplever att de inte ”platsar”, så innebär det inte att effekterna inte finns där.

Svensk fotboll lider av det som i forskningen kallas observetional bias – dvs vi tittar på det vi ser framför oss och drar slutsatser om ett systems effekter utifrån det vi har framför näsan. Men som sagt, systemeffekterna når längre än vart näsan räcker.

Det är alla de tusentals barn som inte fick chansen att utvecklas i egen takt i svensk fotboll vi pratar om. Det är deras röst som inte ens existerar och som ännu mindre får plats när SvFF hurtigt slår sig för bröstet och säger att man är så duktiga på att hjälpa landets barn att utvecklas som fotbollsspelare och människor. Ja, det är man, för de som överlever systemet, vill säga.

Att inte känna att man duger, att aldrig få bekräftelse på ett genuint och ärligt sätt av vuxna människor, att aldrig känna att man lyckas, ja – det är sånt som skapar alla dessa negativa upplevelser som gör att våra barn slutar med fotbollen i förtid.

Hur mår dessa barn som inte fick chansen i svensk fotboll bara för att vårt ”system” inte kan hantera något så grundläggande som skillnader i motorisk utvecklingsnivå?

Många går så klart vidare till andra idrotter där man kanske träffar en bättre ledare eller där utvecklingsskillnader hanteras bättre än inom fotbollen. Då blir erfarenheten i fotbollen bara ett trist minne.

För andra var fotbollen den första och kanske enda upplevelsen av att prestera i grupp. Den första chansen som kanske blev den sista att få uppleva samhörighet med något som är större än mig själv och en plats att få vila på och känna stöd ifrån.

Våra hjälpsystem, stödlinjer, jourtelefoner, terapimottagningar är fyllda med unga människor som kämpar med svarta självbilder, som är ensamma och inte känner att de har någon plats. En del av dem har sina första erfarenheter av detta inom fotbollen.

Så är det bara, vi får helt enkelt acceptera att vårt ”fotbollssystem” kommer med biverkningar.

Det vi hoppas på nu är två saker. Vi vill att SvFF faktiskt börjar göra analysen om ”systemeffekter” på ett mer seriöst sätt och faktiskt inte bara väger in sådant som man råkar se i ljuset av gatlyktans sken på natten. Det som finns där ute i mörkret är ofta minst lika viktigt. Som det ser ut nu är det bara oärligt att hävda det man gör.

Vi vill också att hela den svenska fotbollsvärlden gör sig omaket att faktiskt börja uppmärksamma den årliga Världsdagen för psykisk hälsa. Det är faktiskt det minsta man kan göra när varje fotbollsförening i landet inte bara bidrar till det goda utan också till att skapa taggar i människors hjärtan.