Från storögd beundran, via håglös förundran till en knuten näve i ren eufori!

Det unika med idrott, som gör att den slår de mest spännande av filmer och tv-serier på fingrarna, är det ovissa. Det kan sitta många förståsigpåare och analysera i förväg men ingen har egentligen en aning om utgången.

Kvällens drabbning mellan VSK och AIK, kvartsfinal nummer fyra, är ett lysande exempel på denna unik tjusning. Det är egentligen omöjligt att koka ner detta till ord men ska göra ett försök.

Matchen kan delas in i tre akter.

Den första och längsta akten präglas av storögd beundran. VSK gjorde nära nog allt rätt då. Alla drog sitt strå till stacken. Låg tätt på AIK:s spelare, forchecakde högt upp i banan och Stöde många uppspel.

Tobias Holmberg fortsatte på den inslagna vägen från i fredags. Var svår att få stopp, tråcklade sig ur svåra lägen och bjöd på en och annan delikat boll. Robin Anderssons 1-0 kom exempelvis via en av hans fantastiska lyror.

Jesper Jonsson förtjänar också att nämnas. Kvick lurig och genombrottsfarlig. Tveklöst hans bästa match i VSK. Jesper Hermansson likaså. En irrationell ytterhalv som spelar lite mer mångfacetterat än många andra halvor,.

Mer än något var det dock laget VSK mot ett knippe individer utan riktig kollektiv känsla. I mer en knapp timme var man det klart bästa laget och svarade för den bästa VSK-insatsen sedan 10-2 segern över Bollnäs under säsongen 18/19. 6-2 kändes betongsäkert.

Därefter följde akt 2. Såsmåningom präglad av håglös förundran. Där man tidigare hittat fram via initivatvrik fyndgihet fastnade man plötsligt i svartvita motståndare. Esplund och Pettersson växter flera centimeter. Bröt sig igenom, passade fram och sköt.

6-2 blev hastigt och mindre lustigt 6-4 och det med skrämmande mycket tid kvar. 6-4 blev lika hastigt och ännu mindre lustigt 6-6. Flashbacks från mötena i elitserien blev plågsamt påtagliga.

När Micke Carlsson begärde timeout fanns det inte en enda atom i mig som trodde på VSK. Det kändes kört. fyra insläppta på drygt tjugo får inte ske. Timeouten blev början på akt tre. en nagelbitande sista akt som slutade i en euforiskt knuten näve.

För VSK kom ut med förnyad energi efter. Närmast mirakulöst nog. Tog på nytt kommandot. Bröt sig fram till tre hörnor och borde nog därutöver ha haft en straff också. 6-6 blev resultatet efter ordinarie speltid.

Trots tappet hade visst hopp återvänt. Det fanns en eld i VSK:arna som bådade gott. Som så ofta dök de berömda små marginalerna upp också. AIK var nära via två hörnor men Grönvitt hade välförtjänt marginalerna på sin sida.

Hörnorna följdes av ett flygande anfall från VSK där Robin Andersson hittade in till jesper Jonsson som i virrvarret av AIK:are överlistade Bergwall. 7-6 och en mycket välkommen femte match väntar i denna serie som är på väg att bli episk.

Oerhört imponerande av detta VSK, att först bjuda på en så högoktanig bandy och sedan komma tillbaks trots tappad ledning. En sjujävla lagmaskin som förtjänar mycket lovord. Jag kan inte göra annat än att knyta näven i ren eufori!