Gästkrönika: Saknar själen i den gamla bandyn

Jag har gått på bandy sedan 1973. Första matchen var finalen mot kexen. Har dock inga större minnen av den tillställningen. Det har blivit en hel del ytterligare matcher sedan dess, både hemma och borta. Finaler med eufori eller avgrund.

Jag har även spelat bandy i Grön Vitt tom. juniorlag. Inte tillräckligt bra för att spela seniorbandy dock. Så det fick bli BK30 och Malmaberg. Detta tilldrogs sig dock i en forntid som i geologiska kalendrar benämns Prekambrium.

Suget att gå på match har avtagit på senare år. Det började egentligen med att vi flyttade in i den industridesignade pelarhallen, men även andra detaljer spelar in.

Över tid så har spelet förändrats på gott och ont skulle jag vilja säga. Hastigheten i dagen spel och spelarnas järnfysik ligger på plussidan i den andra vågskålen ligger den själlöshet som jag anser råda.

Nu bör det också sägas att jag sedan 2021-06-26 inte nyttjar alkohol. Jag antar att det tidigare piggade upp tillställningarna och grumlade ögat så mycket att detaljerna inte var helt skarpa.

Nåväl åter fokus på spelet.

Efter gårdagens eufori med kross av hälsingetomtarna och en ny final på lördag så känner jag att dagen kräver en samtidsanalys av bandyspelet. (Shit vilket pompöst uttryck)

Nu följer ett antal generaliseringar och raljerande. Bandyn spelas i princip på samma sätt av alla lag i Elitserien. Olika bra givetvis. Det är ett böljande åkande med oändliga bågar och bollsläpp, ett minutiöst vårdande av bollen. Ungefär var 3:e minut resulterar det att avslutsläge i någorlunda närhet av motståndarmålet. Så pågår det i 90 minuter plus tillägg. De lag som gör minst misstag vinner.

När man skapat läget och resultatet blir ett frislag i närheten av straffområdet så är lösningen på att skapa ett nytt avslutsläge att slå frislaget med två pass på fyra sekunder ned till högerbacken och börja om att åka. Skjuta då? Nix risken att motståndaren får en omställning då är på tok för stora.

En i mina ögon rolig detalj i frislagsobservationen från igår är när vi i andra halvlek får ett frislag, ställer upp med spelare vid bollen och två skyttar. Edsbyn murar och vi slår bollen 35 meter bakåt.

Jag saknar variation. Var är det långa spelet? Avgörande snabba utkast? Jag saknar Josens diagonala långbollar som med kryssningsmissils precision slog ned där Hasse kom åkande i riktning rakt mot mål. Jag saknar när man baxade in en äldre herre med en Forsnäs-Titanklubba med 1 kilo tape på i handen, skottet som han avlossade gjorde att bollen förvandlades till en varm urankula. Ibland i mål.

Jag saknar Fosshaug. Geni/Galning men attityd hade han.

Var det bättre förr? Varför dog dinosaurierna ut? Var det verkligen kul med Broberg hemma i oktober i hällregn på Rockis? Var det spriten som gjorde det? Hade Hasse platsat nu?

Många frågor, någon har kanske svar…. Jag vet dock vad jag gör på lördag. Jag kollar på Grön Vitt som bågar och bollsläpper sig fram till 21:a guldet på Studenternas.