Grönvit defilering efter halvdan start

Jag hoppades på en Grönvit uppryckning ikväll och blev till slut bönhörd även om starten inte var fullt så tillfredsställande som jag trodde innan.7-3 blev det till slit mot forna antagonisten Sandviken.

Jag brukade en gång kalla matcherna mellan VSK och Sandviken för bandyns El Clasico. Det må ha varit en rätt mossigt ordval men mötena hade något alldeles alldeles extra. Bataljerna har varit många och vid hela sju (!) tillfällen har lagen möts i final.

En tisdag i november 2024 finns inte många spillror kvar tyvärr. När en gles publikskara applåderade lagen som äntrade isen kändes det långtifrån ett klassikermöte, En viktig match hade vi emellertid framför oss. Ett VSK i stora behov att närma sig toppen mot ett Sandviken i kamp för den övre halvan.

På förhand hoppades jag att Grönvitt skulle revanscher sig gentemot tidigare insatser som ju lämnat en del att önska. Tyvärr skulle inte mina förväntningar infrias i första halvlek. Hemmalaget förde spelet men bjöd på tre rejäla misstag redan efter 7, 8 minuters spel. När Sandviken sedan satte 0-1 på sin första chans kändes matchen obehagligt lik föregående matcher.

VSK skapade, precis som förut, en hel del chanser, man kunde och borde ha lett matchen. Något fattades emellertid. Tidigare matchers skavanker följde med in i den här första halvleken. Sandviken var heller ingen oäven motståndare då man spelade aggressivt och försökte få Grönvitt att tappa boll. Vid halvtid var siffran 1-2 efter dubbla mål av Sandviken-legendaren, Daniel Berlin.

Om revanschen uteblev i den första halvleken skulle väl Grönvitt kunna tända till i andra?

Resultatmässigt fick den andra halvleken tyngsta möjliga start för Grönvitts räkning. Hannes Edlund satte nämligen 1-3 tidigt och kunde ha satt hemmalaget i mental gungning. Som tur var blev det inte så. VSK la istället in ytterligare än växel, Landström började att dominera och chanserna radades upp.

Till slut fick man också utdelning. Emil Julen reducerade efter en knapp timme och med ytterligare några minuters spel kunde Pontus Vilén kvittera. En förlösande känsla tycktes infinna sig bland såväl spelare som publik. 3-3 stod sig relativt länge men det var ingen tvekan om att det nu var Grönvitt för hela slanten.

Den maskin jag i en tidigare krönika efterlyst rullade igång och det var en fröjd att se laget sista halvtimmen. Varken ovan nämnda 1-3 eller ett bortdömt mål vid 3-3 påverkade VSK. Med stor beslutsamhet tog man sig bara fram och förbi. Juhlen som gjort det viktiga 2-3 följde upp med det ännu viktigare 4-3 vilket utlöste en smärre målexplosion.

Under sista delen av halvleken gick VSK fram till 7-3. Efter den inte dåliga men knappast övertygande första halvleken var det ett oerhört skönt svar att få. Många spelare övertygade i andra men extra kul var det att se Juhlen både övertyga i spelet som forward och sätta det två så viktiga målen.

Även om jag, som textens inledning antyder, saknar forna tiders möten mellan VSK och Sandviken märktes det att spelarna känner mycket prestige. Lättnaden var också stor över att VSK till slut tog den revansch som jag hoppades skulle visa sig redan från matchstart. Den kom senare men med besked!.

Med segern klättrar VSK upp till tredjeplats i tabellen. Det är dock besvärande sex poäng upp till Edsbyn och den hett åtråvärda andraplatsen. Härnäst väntar två bortamatcher – mot Hammarby, fredag, och Gripen, nästa tisdag. Det får gärna bli dubbla segrar då och kvällens andra halvlek bådar gott!

VSK–Sandvikens AIK 7–3 (1–2)

Mål: 0–1 (10) Daniel Berlin (Marcus Öhman), 1–1 (12, hörna) Christoffer Fagerström (Martin Landström), 1–2 (29, hörna) Daniel Berlin (Albin Airisniemi), 1–3 (46) Hannes Edlund (Albin Airisniemi), 2–3 (59) Emil Juhlén (Viktor Spångberg), 3–3 (64, hörna) Pontus Vilén (Martin Landström), 4–3 (76) Emil Juhlén (Tobias Nyberg), 5–3 (84) Viktor Spångberg (Martin Landström), 6–3 (88) Christoffer Fagerström (Emil Juhlén), 7–3 (88) Martin Landström

Hörnor: 14–7