Hasse Johanssons namn skimrar fortfarande lika magiskt

”29/1 1904, 29/1 1904” Ramsan har nått mina öron vid åtskilliga tillfällen genom åren. Så ofta att jag kan blunda och framkalla den igen. Den väcker förstås minnen, många minnen, av blandad karaktär. Mer än något tar den mig tillbaks 20-30 år i tiden. Till kylslagna eftermiddagar på Rocklunda Bandystadion med mycket folk, glöggdoft och gubbarna på värmeläktarn med sina aldrig sinande kommentarer. 

Från den här tiden var det ett namn som tornade upp högre än alla andras – Hasse Johanssons. Toppforwarden och målmaskinen som blev synonym med Grönvitts alla framgångar på den tiden. Bland alla stjärnor var det han som orsakade det största jublet från Rocklundas månghövdade publik. VSK vann guld efter guld och Hasse satte kasse efter kasse. 

Det var liksom standard. Många mål blev det från nummer 9. Så här decennier efteråt kan jag fortfarande se det för mitt inre. Lång boll från Josen, mirakulös nedtagning från Hasse och mål. Därefter en behärskad målgest i form av högerhanden höjd mot skyn.  Just den bilden, Hasse Johanssons målfirande medan vintersolen sveper över isen sitter fastetsad som en tavla i minnesbanken.

Vem som var bäst under den sanslösa guld-eran tål att diskuteras.  Vem som var först och störst råder det däremot ingen tvekan om. När Ola Johansson och Lillis Jonsson anslöt innebar det den sista pricken över det Grönvita i:et. Hasse var redan på plats, fixstjärna sedan flera år tillbaka.

Omgiven av Lillis och brorsan Ola lyfte han dock till ännu högre höjder. Vann skytteligan 3 gånger, radade hem guld och blev tidernas Grönvita finalskytt. Personifierade framgångarna på många sätt helt enkelt.

Under 80 och 90-talen var  faktiskt ett VSK Bandy utan Hasse Johansson lika otänkbart som ett U2 utan Bono. Han var den odiskutabla frontmannen

Många år har gått och det är mycket vatten som runnit under broarna sedan dess.  Hasse Johanssons namn skimrar emellertid fortfarande lika magiskt i mina ögon. Tack vare mycket. Bland annat via den kvicka åkningen, nedtagningarna, avigheten, alla mål och inte minst det bevingade uttrycket: ”man ska skjuta flaskhögt”.

Får jag välja ett av alla de namn som gjort avtryck hos Grönvitt så väljer jag hans. Utan tvekan.

”29/1 1904 29/1 1904”, Dagen till ära framkallar jag den där ramsan i mitt inre..  Det första som dyker upp på näthinnan är en gänglig forward med nummer 9.  Han jublar över ett mål, ackompanjerad av februarisolen och publikens jubel. Högerhanden är höjd. Jag fryser bilden, den är som en tavla. En tavla som i kompirmerad form sammanfattar 13 framgångsrika säsonger inramad av 5 SM-guld.