HELGLÄSNING: Fyra orsaker till varför Syrianska FC kommer fortsätta att rasa genom seriesystemet

Sedan hösten 2008 har Syrianska FC hållit till i någon av landets elitdivisioner varav tre säsonger i Allsvenskan mellan åren 2011 till 2013. Man kan med rätta tala om en etablerad klubb som genom åren har haft namnkunniga spelare och tränare i sin sold. Och precis som med Dalkurd som ses som det kurdiska folkets landslag ser många Syrianska FC som det assyriska-syrianska folkets landslag. Stolta traditioner med andra ord och ett tungt ansvar att bära för en förening som för 40 år sedan tog sina första staplade fotbollssteg i Div 7 i Södertälje.

Klubbens största ögonblick så här långt var när man blev klart för avancemang till Allsvenskan hösten 2010. Det var en prestation som inte bara gav stora rubriker i Sverige utan gav genklang i stora delar av fotbollsvärlden. Lite av en Åshöjdenresa och med en gammal spelare i laget tillika syrian vid tränarrodret. Så mycket bättre än så blir det inte när man ska skriva historia. Det var då det. Nu är det andra vindar som blåser i en tilltufsad förening som i fjol åkte över stupet och degraderades till landets oglamorösa 3:e division. Hur har det blivit så här – vilka är orsakerna?

Kommer kräftgången att fortsätta eller finns det en chans till en tillbakakomst för SFC till fotbollens finrum?Vi har gått igenom som vi anser de fyra viktigaste orsakerna till varför Syrianska FC hamnat där man hamnat. Initialt går vi igenom faktorerna och tittar på vad som har hänt för att sedan göra en analys över det och se på vilka konsekvenserna är. Sist sammanfattar vi hur framtiden ser ut för SFC.

Tränarna sedan 2013

Özcan Melkemichel är helgonförklarad i SFC. En spelare som sedan blev tränare och som från 2005 till 2013 ledde Syrianska på deras resa genom seriesystemet. I Özcan hade Syrianska en ledare som visste hur man utvecklade fotbollsspelare och hur man byggde lag. När han på sommaren 2013 självmant avgick som tränare då resultaten inte gick åt rätt håll fick han bara fyra lediga dagar innan klubben övertalade honom att komma tillbaka. Man ville inte ha någon annan tränare trots det prekära läget i tabellen. Vad var föreningen utan Özcan som tränare? Men hans dagar var ändå räknade. På hösten när SFC åkt ur Allsvenskan lämnade han klubben och gick till AFC, Özcan-eran var till ända i SFC.

Nu skulle alltså klubben värva huvudtränare, något man inte gjort på ett årtionde. Som Özcans ersättare och med uppdrag att ta upp klubben igen tog man in den meriterade brassen Carlos Cabral, en tränare med storklubbar i Brasilien och landslaget i Quatar på meritlistan. Det var en jättevärvning men Carlos blev bara kvar i klubben i en knapp månad innan han lämnade sitt uppdrag av privata skäl. Som klubbens andretränare hade man då redan värvat in Stefan Fredriksson som fick ta över. Det var ett naturligt val då han varit i klubben tidigare i tränarstaben runt Özcan Melkemichel. Men även Stefan valde att hoppa av sitt uppdrag 1 april efter bara tre månader. Klubben stod nu utan tränare en vecka innan premiären. Man var nu tvungna att snabbt hitta en ny tränare och valet föll då på Zvezdan Milosevic. Han fanns redan tillgänglig då han fanns i tränarstaben där han jobbat under Özcan sedan 2011. Zvezdans uppdrag var att hålla kvar laget i Superettan (ambitionen hade sänkts då man inte fått in de spelar man ville) och det lyckades han med utan problem då man slutade på en tiondeplats i tabellen. Det var därför lite förvånande att han fick gå redan efter en säsong och han lämnade klubben 2014, han hade annars ett optionsår med klubben 2015.

Redan någon vecka senare presenterades den nya tränaren för säsongen 2015. Det var Nemanja Miljanovic med ett tränarförflutet i flera europeiska länder, ffa Spanien. Nemanja var inte helt ny för klubben. Redan i augusti 2014 hade han börjat träna klubbens juniorlag och fick assistera Zvezdan de sista matcherna på hösten. Nemanja fick också stanna en säsong i klubben och tog laget till en 7:e plats i Superettan. Inte heller det tycktes vara tillräckligt för klubben för att behålla honom ytterligare en säsong.

I december 2015 gjorde man klart med Bosko Orovic som närmast kom från Qviding i Div 1 där han tränat laget 4 säsonger. Han stannade bara till i maj 2016 då han av personliga skäl valde att lämna klubben. Han ersätts av den assisterande tränaren Steven Younan som funnits med i klubben länge och som assisterande tränare sedan januari 2015. Steven leder bara laget i en match innan den nya huvudtränaren Tino Katsoulakis ansluter. Tino har ingen erfarenhet av tränarjobb på SE-nivå och leder bara laget i sex omgångar innan det är dags för den fjärde tränaren för året – Kléber Saarenpää som kommer till klubben i augusti 2016.

Kléber var en nygammal bekant för föreningen då han fungerande som assisterande tränare under Özcan säsongerna 12 och 13. Han slutade när Özcan slutade och stack till Danmark för vidare äventyr. Nu var han dock tillbaka med uppdrag att fixa kontraktet åt Syrianska. Det lyckas han med då laget slutar på en 13:e plats och kvalar sig kvar. Lyckan är stor i föreningen men Kléber är tydlig, hans uppdrag är slutfört och han lämnar klubben och går vidare i sin tränarkarriär. I december 2016 var det så dags att presentera ersättaren. Det blev ingen mindre än Sharbel Touma, hjälten från de allsvenska åren, han som gjort flest mål för SFC i toppserien och som på många sätt förkroppsligade Syrianska under deras tid i fotbollens finaste rum. Problemet är bara att Sharbel inte har någon pro-tränarlicens. För att lösa det problemet värvar man in Edmond Lutaj med ett förflutet som både spelare och tränare i Assyriska FF men även i Syrianska IF Kerburan.

Under deras ledning går laget knackigt och båda får sparken i början av augusti 2017. De ersätts tillfälligt av den eviga assisterande tränaren Steven Youman. Men han hoppar av sitt uppdrag bara 9 dagar senare och säger att han känner lojalitet med de sparkade tränarna. I denna kritiska situation där laget är på väg ur Superettan tar klubben in en tränartrio från föreningens ungdomsled, Fredrik och Lars Axelsson samt Anders Pense. Då ingen har pro-licens enrolleras också något senare Lars Pihl som nominell tränare. Kvartetten lyckas inte med uppdraget att hålla föreningen kvar i SE utan laget åker ur och ingen av tränarna får någon förlängning på sina kontrakt.

Inför den nya verkligheten i Div 1 Norra tycks föreningen ha svårt att hitta någon tränare då det dröjer till i början av februari 2018 innan man sajnar Eddie Demir som huvudtränare. Eddie är helt oerfaren på de här nivåerna men har ett förflutet i Södertäljefotbollen bla som tränare för Södertälje FK. För att väga upp hans orutin värvar man i mars in Jesper Norlund som varit assisterande tränare i Allsvenska AFC. Efter 3 respektive 2 månader på tränarposten sparkas båda tränarna 7 maj 2018 efter att laget halkat efter i inledningen av säsongen.

Droppen var när laget fick stryk av VSK på hemmaplan i en riktig 6-poängsmatch. Senare samma vecka gör klubben klart med en gammal bekanting i form av Zvezdan Milosevic som tränade klubben säsongen 2014. Han är nu tillbaka i föreningen med uppdraget att få ordning på spelet så att man kan avancera till Superettan, allt annat är oacceptabelt för klubben.

Ekonomi

Syrianska FC har sedan sitt inträde i elitfotbollen för 10 år sedan haft dålig ekonomi. Klubben har räddats otaliga gånger av sina supportrar och de etniskt baserade nätverk som sträcker sig över hela landet och säkert också utomlands. Klubben har genom alla år misstänkts och ibland anklagats för svarta pengar till spelare.

Huruvida detta är sant är oklart men klubben omsätter avgjort mycket mindre pengar än sina seriekonkurrenter och tycks då behöva betala mindre pengar för att uppnå samma resultat. Laget har under sina år i Superettan haft kostnader på mellan 11-15M och under åren i Allsvenska mellan 20-25 miljoner. Se tabell nedan för exakta siffror. För SFC:s konkurrenter i SE under de åren de var där är medianvärdet för kostnader 16.5M och medelvärdet 19M. Under de tre år i allsvenskan hade andra klubbar kostnader på 77M (median) och 80M (medelvärde).

Matchfixning

Ingen fotbollsklubb i Sverige har kommit att förknippas med begreppet matchfixning som Syrianska FC. I praktiken är det så att varenda fotbollsintresserad svensk direkt tänker på klubben när man får frågan –”vilka klubbar tror du håller på med matchfixning i Sverige”. Rykten har omgett klubben under många år och minst en gång per säsong så förs det fram nya uppgifter där klubben eller spelare till klubben misstänks för att vara inblandade i uppgjorda matcher.

Det har gått så långt i ryktesfloran att till och med de egna supportrarna bett ledningen i klubben att utreda hur det ligger till. Det är så klart lätt hänt att utanförstående övertolkar situationen och börjar leta bevis under matcher på att någon spelare underpresterar. Detta gör så klart inte saken bättre och det är dessutom i praktiken omöjligt att säga att ett dåligt jobb från någon back eller målvakt en match har något att göra med matchfixning eller inte.

En bättre källa för misstankar är hur bettingbolagen agerar runt Syrianskas matcher. Här har bolagen genom åren till och från stoppat spel på lagets matcher då man ser ovanliga oddsrörelser eller bet som inte normalt förekommer. Detta är inget bevis för matchfixning men ett bevis på att det spelas onormalt på klubbens matcher jämfört med alla andra matcher i Sverige och utomlands. Detta har fortgått även denna säsong då spel på lagets matcher regelbundet stoppats hos spelbolagen.

Trupprotation

Vi har i en tidigare analys visat på att antalet spelare som under en säsong får starta matcher för laget påverkar tabellplaceringen. https://www.facebook.com/anno1904VSK/posts/817795781741542:0 Syrianska FC använde under sina allsvensk år i genomsnitt 25.3 startspelare, jämfört med ligans 21.8 spelare i snitt. Under de sex år man spelat i Superettan har man i genomsnitt använt 25.7 startspelare som ska jämföras med övriga i ligans 21.5 spelare. Överlag har man alltså använt fler spelare än genomsnittet i respektive liga. De två senaste säsongerna 2016-17 har det dock varit extremt.

Under 2016 startade man 31 spelare och säsongen 2017 hela 34 spelare. Den senare siffran är rekord i antal startspelare från Div 1 och uppåt under åren 2008 och framåt. Faktum är att klubben 2017 lät 38 spelare representera klubben i seriespel, dvs nästan två hela normalstora trupper. Också det ett rekord utifrån de data vi har som sträcker sig bakåt till 2008. Tittar vi statistiskt på det kan vi se att under SFC:s 9 år i eliten är antalet startspelare högt korrelerat med tabellplaceringen. Korrelationen är hela .93. Det är en mycket hög korrelation och anger att statistiskt sett förklarar variablerna 86% av varandra. Nu är dataunderlaget begränsat men om vi använder det som finns går det att säga följande; Om du visste antalet startspelare Syrianska skulle använda före säsongen skulle man kunna förutse tabellplaceringen (i vart fall i tre intervall, se tabell) med 86% träffsäkerhet oavsett divisionstillhörighet.

Analys

Tränare

Under närmare ett årtionde fram till 2013 hade Syrianska en enda tränare. Från 1:a jan 2014 fram till 7:e maj 2018 har klubben avverkat 13 utpekade huvudtränare och till det ett antal andretränare. Totalt har nog ett 20-tal tränare passerat revy i SFC:s omklädningsrum de senaste dryga 4 åren. Man får säga att klubben är något paradoxal i att hålla fast vid en tränare så länge för att sedan byta tränare som andra lag byter spelare.

Faktum är att det säkert är en hel del klubbar som numerärt haft mindre rotation i sina trupper än vad Syrianska har haft på tränarsidan de senaste fyra åren. Hur ska man då förstå denna fullständiga mani av tränarbyten? En första enkel förklaring som har ett visst förklaringsvärde är att klubben 2014 var helt okunniga om hur man värvar tränare. Det hade inte skett på många år och man har gradvis fått lära sig hur den processen fungerar. Man har säkert gjort en del nybörjarmisstag där som både kostat pengar och skapat onödiga processer som inte hjälpt klubben. Den andra mycket större förklaringen är rent psykologisk. Klubben jagar ett flyende spöke – man vill så gärna hitta en ny Özcan Melkemichel som kan göra underverk med klubben. Han är måttstocken för allt vad en tränare ska vara och stå för. Varje tränare till denna dag mäts mot myterna av hur Özcan sa eller gjorde i olika situationer.

Det kanske inte ens är en medveten process hos de som har att besluta i klubben, men inte desto mindre finns den där och påverkar aktivt hur man tänker runt tränare och om och när någon ska få sparken. Alla som följt VSK Fotboll genom åren vet att det har varit lite likadant där med Lennart ”Liston” Söderberg som varit klubbens mest framgångsrika tränare i modern tid.

Det är lätt att man har en måttstock som man ogärna ändrar när nya tränares prestationer ska bedömas. Inte nog med att det är på detta sätt, klubben har aktivt understött denna process genom att systematiskt se till att de tränare som funnits runt Özcan under hans tid i klubben har utnyttjats som tränare på senare år. Det är som att man hoppas att de tränare som varit med har en del av Özcan i sig så att han fortfarande lever kvar i klubben.

Nu är dock alla gamla Özcan-lärljungar förbrukade och man har börjat vad som skulle kunna betecknas som”andra chansen” när man tar in Zvezdan Milosevic som tränare en andra gång i klubben på fyra år. Alla förstår att det här inte kan fortsätta, klubben måste våga släppa sin mytbild av Özcan och den måttstock för hur tränare ska vara som man fortfarande har.

Man gjorde ett litet försök med senaste tränaren Eddie Demir som inte funnits i klubben tidigare även om han är en långvägare i Södertäljefotbollen. Han och Jesper Norberg var det första tränarparet senaste fyra åren där ingen av dem hade en tidigare koppling till klubben. Det är den vägen man måste våga fortsätta. Det är bara med nytt blod utifrån klubben kan utvecklas och man måste börja inse att Özcan är borta ur klubben och att hans minne så klart ska vårdas ömt men att det nu är andra tider och det ska spelas fotboll på andra villkor än när han fanns i föreningen.

När man tittar på siffrorna inser man att det bara är en tränare senaste säsongerna som fått chansen att bygga sin egen trupp och sen leda den under en hel säsong. Det var 2015 när Nemanja Miljanovic ledde laget fram till en 7:e plats i SE. Faktum är att det gick bäst 2014 och 2015 med den relativa tränarkontinuitet som fanns då. Efter det har det varit en cirkus av tränare och en ohygglig mängd spelare som gått genom klubben. Sådant påverkar så klart förmågan att som lag prestera och även om klubben velat väl med sina tränarbyten är det mycket lite som talar för att det har blivit bättre resultatmässigt när man bytt tränare hela tiden.

De senaste säsongerna är snarast ett skolexempel på hur man inte ska göra om man vill skapa stabilitet, förutsägbarhet och på sikt bra prestationer. Istället för att försöka hitta en ny Özcan måste man nu för första gången på många år besluta sig för en långsiktig plan om vad man vill med sin förening och vilken typ av fotboll man vill spela. Utifrån den visionen får man sedan börja värva tränare och spelare. Att som man gjort de senaste fyra åren, försöka boosta kortsiktiga resultat med tränarbyten måste sluta om man vill att klubben ska utvecklas framåt.

Ekonomi

Syrianska har under alla sina år i elitfotbollen haft en ansträngd ekonomi och alltid fått hitta kreativa lösningar för att få ekonomin att gå ihop. Med nära 10 år i de högre serierna finns det en del slutsatser att dra runt klubbens ekonomi. För det första så har man ofta visat en lägre ekonomisk nivå än sina konkurrenter i serierna man spelat i. Man har gjort det bra med de pengar som funnits tillgängliga.

För det andra, man har över tid inte lyckats expandera sin ekonomi utan det är samma kostnader klubben har år från år. För det tredje, vad värre är att det har blivit allt svårare att klara av att få in pengarna så att man ens klarar den relativt låga ekonomiska nivån.

Säsongen 2017 var extrem då man under princip hela året hade skatteskulder i miljonklassen som låg hos kronofogden samt andra skulder hos kommunen. Enda anledningen att man ens klarade ekonomin var att man använde kronofogden som en slags checkkredit. Man struntade i att betala in skatten och lät det bli ett ärende hos fogden. När det började närma sig utmätning betalade man in pengarna.

Sen kom nästa månads uteblivna skatteinbetalning och man gjorde om samma sak. Man lät också kommunen och skattebetalarna stå för att man inte betalade planhyror. Kort och gott, 2017 hade man inte råd med den verksamhet man trots allt bedrev och man använde hela tiden pengar man inte hade och lät andra få ta smällarna.

Vi kan konstatera att om alla föreningar gjorde som Syrianska skulle vi inte ha någon inhemsk fotboll eftersom systemet skulle krascha. I år använder man återigen pengar man inte har utan man gamblar med att gå upp i SE och få tillgång till TV-pengarna. Risken är stor att man misslyckas och då kommer situationen bli akut i föreningen.

Ur ett ekonomiskt perspektiv ser framtiden mörk ut för SFC. I de nätverk som stöttat klubben genom de goda åren har många tröttnat att skjuta till pengar in i svarta hål. Publiken har minskat i katastrofalt stor utsträckning och bland klubbens fans är det numera många som bojkottar matcherna, då man anser att klubben är så illa skött. Syrianska är inte längre folkets lag som det kanske en gång var.

Över tid har det istället blivit så att klubben styrs av vissa personer med kontakter och nätverk i delar av den syrianska diasporan. Andra delar av den har då automatiskt undanhållit klubben stöd då det blivit personfrågor av det hela. Efter fiaskot i fjol avgick alla ledande personer ur klubben. I årets styrelse är dock flera av förra styrelsen med igen. Klubbens starke man Can Melkemichel är åter vid rodret, denna gång som sportchef. Det är uppenbart att uppgiften att ta SFC in i en ljusare framtid är övermäktig nuvarande ledning, de har redan med senaste årens resultat visat att de inte klarar av det.

Det finns ingen anledning att tro att SFC:s ekonomi kommer utvecklas positivt på sikt. Historiskt har de haft samma ekonomi över tid. Talande för klubbens ekonomiska misslyckande är säsongen 2013 i Allsvenskan. Då omsatte man 20 miljoner, dvs 5 miljoner (20%) mindre än de två föregående åren (se tabell). Hur kan det komma sig att när man är på väg att etablera sig i Allsvenskan inte lyckas attrahera mer pengar till klubben utan de facto mindre. Hurusom, 2013 åkte SFC ur med dunder och brak, det är uppenbart att Özcan hade behövt de där fem miljonerna som han fått tidigare år till spelarköp för att kunna hålla klubben kvar i AS, inte ens han kunde trolla med knäna.

Om vi tittar på SFC:s tid i Superettan ser vi att deras kostnader har legat på samma nivå genom åren. Kostnadsnivån för övriga lag i SE har heller inte ökat över tid utan SFC ligger i snitt på 75% av vad snittet av lagen i SE spenderar. Problemet för Syrianska är att de nu får ut mindre för sina pengar. Kostnader på 11-12 miljoner som tidigare gav topplatser i SE gör idag att man åker ur, på samma sätt som andra lag gör som omsätter så pass lite.

Man kan nog sammanfatta den här ekonomiska resan med att konstatera att SFC har slutat vara exceptionella ekonomiskt sett och uppträder numera som andra föreningar som omsätter samma summor. Denna sanning bådar inte gott för klubben. Nu måste man alltså börja omsätta 15-20 miljoner som alla andra klubbar om man vill vara säker på att klara sig kvar i Superettan, om man nu lyckas ta sig dit. Det troligaste ekonomiska scenariot är dock att klubben kraschar ekonomiskt senast 2019, ffa sker det om man inte går upp i år.

Matchfixning

Problemet med ryktena om matchfixning i SFC är inte att de förekommer. Alla klubbar råkar ut för skandaler då och då, Sirius är det senaste exemplet. Skandaler är inga problem i sig över tid då människor glömmer och förlåter. Problemet för Syrianska är att det varje år kommer nya skandaler eller rykten om matchfixning. Det behöver inte ens vara sant men när vi matas med nya saker hela tiden är SFC i fotbollssveriges ögon nu en klubb full av skurkar och speltorskar med kopplingar till Södertäljemaffian. Sant eller ej – bilden får man leva med i klubben.

Det hela är mycket enkelt. Vill klubben undvika att sakta försvinna och glömmas bort måste man ta krafttag mot den kultur som finns i klubben runt matchfixning. Man måste börja jobba systematiskt med att utbilda sina ungdomar och spelare i A-laget. Man måste också ha en intern policy att inga spelare som har det minsta rykte om att hålla på med matchfixning kan spela i klubben.

Då skulle till exempel målvakten Dejan Garaca inte spela för SFC idag. Det är inte alls säkert att Dejan varit inblandad i något genom de år han spelat i Syrianska, men ryktena har gått ett antal gånger och som målvakt är du så klart extra utsatt när det diskuteras matchfixning. Ska du spela i SFC måste du vara 100% ren, garanterat, det är enda sättet att sakta bygga tillbaka förtroendet. Klubben måste så klart också sluta med att sparka sina egna ungdomstränare som faktiskt anmäler om matchfixning i ungdomslagen (som bevisligen ägt rum).

Vad sänder det för signaler till spelarna i klubben och omvärlden när den som försöker kämpa emot matchfixning blir av med sitt tränaruppdrag. Denna händelse inträffade alltså i år! Vi konstaterar att SFC har en lång väg kvar att vandra här. Konkret har skandalerna runt matchfixning kostat klubben många sköna miljoner genom åren i sponsring. Det finns så klart inget seriöst företag som går in i en klubb och sponsrar med den historien av misstänkt avancerat bedrägligt beteende. Över tid måste stämpeln tvättas bort, det är klubbens enda chans för långsiktig överlevnad, i vart fall om man vill spela elitfotboll igen.

Trupprotaion

Syrianska FC har alltid varit en klubb som använt många spelare i laget under en säsong, det skedde redan på Özcan-tiden i föreningen. Dessutom har man en historia av att ta in spelare sent i transferfönstren och om det går dåligt i serien ösa in massa nya spelare i sommarfönstret. Under Özcan-eran var rotationen i startelvan under någon slags kontroll, men på senare år har det helt gått över styr.

Att som 2017 använda 34 spelare i startelvan och 38 totalt med inhoppare är inte ens seriöst, hur tror någon att det kan leda till framgång. Spelarna som finns på plan i en given match har många gånger inte ens spelat med varandra tidigare mer än någon enstaka gång kanske. Det är inte ett recept för framgång. Anledningen till att det har blivit så här är förstås att man bytt så många tränare under de senare säsongerna.

Nya tränare har önskat nya spelare och velat byta ut i truppen. Det är fullt begripligt men för klubben har det lett fram till mycket negativa konsekvenser i form av sämre tabellplaceringar än nödvändigt och som i fjol att man degraderades. Hur kan det bli så här att klubben har alla slags rekord i att använda spelare i sin startelva?Svaret är ganska enkelt och återigen av psykologisk natur.

Ledningen i klubben under de senaste fyra åren tycks ha haft en viss förkärlek för att gambla med allt och alla. Istället för att utveckla en vision- och strategiplan som vägleder hur man ska fatta enskilda beslut runt tränare och spelare verkar man fatta impulsiva beslut som mer utgår från att en möjlighet dyker upp som man hugger på. Ledningens mindset tycks vara att – där ute i stora världen finns det gömda och kanske glömda ädelstenar i form av spelare och tränare som är bättre än de vi har idag och vi är beredda att hela tiden ta chanser och risker för att hitta dem på bekostnad av de vi förfogar över idag.

Detta förhållningssätt ersätter då ett mer traditionellt scoutingarbete. Precis så här tänker personer som är spelberoende, om jag bara satsar vidare kommer jag vinna igen och om jag har tur kommer jag vinna jackpotten. Denna strategi funkar inte vid spelborden och den funkar inte i en fotbollsförening. Konsekvensen blir en ohygglig rotation av spelare och ledare då man jagar jackpotten.

Den ekonomiska konsekvensen är inte heller obetydlig – man slänger bort mycket pengar i sin jakt på jackpotten. Men man kan anta att ledningen inte ser det så utan mer som att man satsar pengar för att kunna vinna något. Oavsett vad man tycker om strategin måste den skrotas om klubben ska överleva sportsligt.

Man kan inte fortsätta att byta ut hela trupper under en säsong och byta tränare som andra byter underkläder. Spelarrotation i startelvan är ett slags mått på stabilitet i klubben och hur väl man följer sin strategi och vision. Och till sist är det väldigt enkelt. Spelare som inte har spelat ihop tidigare kommer att göra det sämre även om de är individuellt skickligare än de spelare de möter men som spelar i ett lag som är tätt sammansvetsat och känner varandra – allt är egentligen basal gruppsykologi. Detta är särskilt viktigt över en lång säsong där det ska spelas många matcher. Vad måste då klubben göra för att vända den negativa utvecklingen?

• Man måste sluta se klubben som ett spelbord där man ska gambla med allt och alla och istället börja utveckla en långsiktig vision om vad man vill med klubben som man sedan låter hjälpa en att fatta beslut i enskilda frågor
• Man måste städa ut matchfixningskulturen i klubben – det är det enda sättet att över tid få till en ekonomi som kan bära en elitsatsning
• Man måste acceptera att Özcan-eran i klubben är över och börja vidga vyerna för hur man ska rekrytera tränare och spelare. Man måste våga ta nya grepp runt det här nu. Man har försökt i fyra år på samma sätt och det enda som hänt är att man nu spelar i Div 1 och pantsatt klubben.

Frågan är om ledningen och klubben i stort är redo för de här förändringarna. Svaret på den frågan är med en mycket stor sannolikhet nej. Det finns inget för närvarande som pekar på att man tänker i någon av de här banorna. Konsekvensen av att inte göra något är att man inte kommer gå upp i Superettan i år och kommer få det oerhört kämpigt kommande år när lånade pengar ska betalas tillbaka för satsningen. Om klubben fortsätter använda sin nuvarande modus operandi kommer man över tid sjunka allt längre ned i divisionerna och klubbens stora ungdomsverksamhet kommer sakta men säkert skiftas över till andra lag, inte minst Arameisk-Syrianska i Norsborg.