En grusplan intill en cykelbana. Runt om tornar ett gäng identiska höghus upp sig. Själlöst grå. En massa kids befolkar planen Garvar och tjoar. Det skjuts, passas och dribblas. De har drömmar. Om att det en gång ska bli något av fotbollsspelandet. Att det ska ta dem bort från grusplanen och de grå fasaderna.
Ett tonårsrum någonstans. En tanig gestalt knäpper på sin gura. Försöker framkalla samma ackord som idolen som tittar ner från väggens affisch. Den taniga gestalten har också drömmar. Om att guran ska ta honom någonstans. Bli ett bevis för att han kan och samtidigt ett långfinger mot vuxenvärlden.
Ett antal supportrar i gröna och vita halsdukar i skiftande åldrar och livssituationer. Förenade kring sitt favoritlag. Mil i bilar, bussar och tåg. Gemensamma sånger på diverse idrottsplatser. Utsatta av vårt lands alla tänkbara väderförhållanden. Även den här brokiga skaran bär på drömmar. Att laget de följt och kommer fortsätta följa lyfter lite, lite från den plats de befinner sig på nu. En plats där de faktiskt befunnit sig alldeles för länge.
Det är så drömmar fungerar. Som något slags bränsle eller syre för oss. Ibland är drömmarna väldigt avlägsna men vi behåller dem för att hålla oss över vattenytan. Andra gånger känns det som att man har drömmarna inom greppbart avstånd.
För oss VSK:are har drömmen om något bättre känts väldigt avlägsen. Under flera år, ja kanske i decennier. Den har ibland fungerat som ett litet lyckopiller, gett oss ett ynka hopp om morgondagen.
Idag känns det dock tveklöst som om drömmarna är inom greppbart avstånd. Laget visade upp något i höstas som tände ett ljus i osss. Spelade en fotboll få konkurrenter i superettan kunde motsvara.
I år, 2023, har VSK Fotboll för första gången på länge en bra och samspelt trupp redan från dag ett. Det gör att drömmen sträcker ut sin hand och anar verkligheten på lagom avstånd från fingertopparna.
För första gången på länge kan det bli något annat än en säsong där allt handlar om överlevnad, ångest och nagelbitande. Den Grönvita luften bor äntligen i våra steg.
Förutsättningarna vi hade med oss inför säsongen och det besked klubben gav mot Brage vid säsongspremiären uppe i Borlänge är något vi ska ta fasta på nu.
Hemmapremiär på måndag mot Örgryte. Jag hoppas folk går man ur huse. Det är alltid häftigt att samlas på Bellman och sedan dekorera såväl Bondtorget som Stora Torget i Grönt och Vitt. Extra häftigt nu när förutsättningarna är så goda.
Premiären 2016 var något extra med Mjällby och Viggepengar. 2019 likaså, då kunde vi för första gången på länge visa upp oss i Superettan. Emellertid, vid dessa tillfällen hade vi varken något golv att landa på eller väggar att luta oss emot. Det känns det däremot som vi har nu.
Golvet består av ett bra lag och en tränare som fått några år på sig att sätta sin prägel. Väggarna är vi fans, som glädjande nog förstärkts av en ny generation. Taket bygger vi tillsammans. Det lär blir ganska högt och en del jobb återstår men vi ska fan i mig greja det.
På måndag ses vi. Himlen kanske inte kommer vara blå men torget lär vara Grönvitt. SMHI:s temperaturer riskerar att vara rätt låga men den temp vi bildar på läktaren bör bli desto hetare. På samma sätt som vi hade stor betydelse för bandybrorsans framgånar i SM-slutspelet kan vi bidra minst lika mycket nu.
Vi möts på torget. Unga som gamla. Utflyttade tillsammans med kvarboende. Trogna såväl som oväntade fans. Ärrade kämpar som sjöng redan under det allsvenska året 1978. Kids hand i hand med föräldrarna. Föräldrar som själva gick hand i hand med sina farsor senast det var allsvenskt, 1997. Cirklar som sluts.
Drömmar som sagt. Syret och bränslet. Vi har länge befunnit oss ungefär på samma plats som kidsen vid grusplanen intill höghusen eller ynglingen i tonårsrummet. Nu har vi chansen att ta oss till något högre och bättre. Drömmarna är iallfall inom greppbart avstånd. Tillsammans ska vi försöka förverkliga dem.
DU HAR VÄL INTE MISSAT
Dags att få igång maskinen igen
10-3 mot Sirius efter verklig bandyshow av Landström
Stabil seger två dagar före seriefinalen