Hompa har för alltid tatuerat in sig i VSK-själen

Tiden går i en väldig fart. Minns fortfarande den där ynglingen som luftades emellanåt och fick chansen vid sidan av Pelle Fosshaug, Anders Östling, Micke Carlsson och Ted Andersson. Det ledde till ett och annat höjt ögonbryn för oss som stod på bandystadions gamla träläktare. Den här killen kommer bli något extra!

Stjärnor och framgångar var synonyma med VSK Bandy på den tiden. Raddan av namn jag nämnt ovan var redan då legendarer i den Grönvita tröjan. En bristvara var däremot egna produkter. Efter Micke Carlssons genombrott var det tunnsått på den fronten. Varför kommer ingen fram ur det egna leden minns jag att jag brukade tänka. Ett så bra bandylag, en klubb med så många aktiva ungdomar, varför tar ingen de sista steget?

Den där ynglingen fick mig att sluta tänka i de banorna och istället börja hoppas. Det fanns något hos honom. Bollen satt som klistrad vid hans klubba och han kunde ibland hitta passningsvägar som bara Pelle Fosshaug kunde.

Tiden gick. Fosshaug försvann alldeles i början av ynglingens tid, de andra spelarna blev äldre. Edsbyn tog över platsen på bandytronen. Den Grönvita era som pågått så länge var över.

Vid SM-finalen 2009 stod de dock klart att den gamla eran ersatts av en ny. Ynglingen, Tobias Holmberg så klart, låg i högsta grad bakom VSK:s skrällseger över Edsbyn. Det Edsbyn som fullkomligt dominerat och tagit fem raka SM-guld. Han gjorde ett mål själv och låg bakom tre andra i den final som slutade 5-4 till VSK.

I modern innebar det VSK:s mest oväntade guld. Ett ungt lag kryddat med veteranerna, Andersson, Carlsson och Östling. Mot en innan nästan obetvinglig motståndare i Edsbyn. Arkitekten bakom det var som sagt Tobias Holmberg. Där och då trodde jag att han för 2010-talet skulle bli vad Fosshaug varit för 1990-talet och vad Magnus Murén efter honom blev för 2000-talet.

Tobias Holmberg blev inte den där nationella fixstjärnan som jag trodde då. I ett annat perspektiv blev han däremot klart större än vad någon kunde ana. Tillsammans med Stefan Edberg, Oscar Gröhn och Magnus Joneby bildade han en enormt stark stomme som har gjort att VSK alltid varit att räkna med sedan dess.

Det har gått närmare tjugo år sedan jag såg Tobias Holmberg för första gången på en bandyis. SM-guldet 2009 har tretton år på nacken. Det blev inte så många landskamper som jag var övertygad om att det skulle bli men det blev en längre karriär än jag någonsin vågade drömma om. Ett utflykt till Ryssland har han haft men i övrigt har VSK alltid varit hans borg.

Hompa, som vi kallar honom från läktaren, har spelat mittfältare forward och ytterhalv. Han har varit en nyckelspelare oavsett vilken position han placerats på. Han har med åren bara blivit bättre och tillfogat nya ingredienser till sitt spel.

I en värld där klubbkänslan blir allt mer perifer är det sällsynt vackert med karriärer som Tobias Holmbergs. En VSK:are från barnsben. Från knatten som tog sina första stapplande skär i en på tok för stor tröja till veteranen som banar väg och pushar de yngre. En hel karriär i VSK:s färger.

I eftermiddag, mot Motala, gör Tobias Holmberg sin 500:e match i den Grönvita tröjan. Det är fantastiskt. Förra säsongen gjorde han också en av sina bästa säsonger någonsin som ytterhalv. Den här säsongen blev till en början hindrad av skavanker men på sistone har veteranen visat samma tendenser som ifjol.

Det bådar gott för den VSK:maskin jag tror kan gå riktigt långt i mars, eller när nu det hela kan avgöras. Tobias Holmberg förtjänar ett stort grattis när att uppnår den mäktiga milstolpen 500 matcher. Han förtjänar ett ännu större tack för allt han åstadkommit. Tillsammans med Joneby och Gröhn är han på något vis klubbens golv, väggar och tak.

Hompa har för alltid tatuerat in sig i VSK-själen. Han är en av klubbens allra största ikoner någonsin. Lagspelaren och eleganten med den fantastiska passningsklubban. Tack för allt och lycka till i den framtid som det fortfarande finns ganska många år kvar utav.