Hompas insatser sitter intatuerade på VSK:s själ

Tobias Holmberg klev ut på en bandyis för första gången under de tidiga 1990-talet, i en, får vi förmoda, stor Grönvit tröja fladdrandes kring benen. Det var en tid då VSK Bandy börjat sin allra främsta era med ikoner som Bröderna Johansson, Lillis och Fosshaug i fronten. Den lille parveln tog nog ingen notis om dem då men tids nog skulle han ta in och förvalta deras anda och arv.

När Tobias Hjälmeby Holmberg klev av en bandyis för sista gången med en guldmedalj om halsen gjorde han det nämligen som en av VSK Bandys största spelare genom tiderna. Ja faktiskt som en av klubbens största och finaste ambassadörer någonsin, alla kategorier. De Grönvita färgerna och det klassiska emblemet framstår som synonyma med Hompa.

Trettio år i samma klubb. En resa från ranglig knatte, via de intensiva ungdomsåren som kräver så mycket av föräldrar, vidare till genombrottsåren som ung talang och avslutningsvis ikonen alla såg upp till både på is och läktare.

Mina första bekantskaper med Tobias Holmberg gjordes i mitten av 00-talet. Framgångarna hade varit stora under mer än ett decennium och stjärnorna var många. Dock törstade jag efter en egen produkt. Någon sådan hade inte nått det högsta höjderna sedan Micke Carlsson genombrott långt tidigare. I Holmberg såg jag en potentiell kandidat.

Redan som gallerbeprydd junior visade han sig besitta något extra. Teknisk och med en ypperlig blick kunde han hitta ytor få andra såg. Genombrottet kom något år senare när Holmberg spelade hem sitt första och VSK-Bandys 18:e SM-guld. Med ett mål och tre assist var han matchens man. De flesta av oss trodde där och då att Hompa skulle bli nästa Fosshaug, Claesson eller Muhrén.

Den totala ledstjärnan för svensk bandy, som ovan nämnda profiler, blev han kanske inte. Däremot har Tobias Holmberg alltid varit att räkna med för VSK:s del. Som pålitlig lagspelare, spelskicklig poängspelare och evig publikfavorit.  Tongivande vid alla framgångar som följt det första guldet 2009, men också att räkna med när det blåst lite runt klubben.

Det är lätt att leverera när allt flyter, svårare när förutsättningarna är lite tuffare. Tobias Holmberg har lyckats i bägge fallen. Sådant kännetecknar stora spelare. Jag förknippar honom givetvis för de fyra SM-gulden, i samtliga har han spelat en viktig roll.

Jag förknippar honom dock minst lika mycket med åren då ekonomin var lite tuff och spelaromsättningen stor. Holmberg, Joneby, Gröhn och Kröller bildade ett stadigt fundament som fick klubben att stå stark och vara att räkna med trots allt. Inför varje säsong var det ett flertal namn som lämnade men när det väl gällde var Grönvitt oerhört svårslaget.

Tobias Holmberg har också behärskat flera positioner och roller i sin klubb. Forward, mittfältare och halv. Tänk hur oerhört bra han var under säsongen 20/21, som just halv. Med sitt spelsinne och förmåga på små ytor tillfogade han nya dimensioner till positionen. Jag själv tänkte ibland att han kanske var bättre än någonsin då, särskilt i den episka kvartsfinalen mot AIK. En serie Grönvitt gick förlorande ur men där man verkligen föll med flaggan i topp och gjorde alla VSK:are stolta.

Rollerna har också skiftat. Först underbarnet, sedan en av de självklara stjärnorna och så avslutningsvis lite mer perifer under de sista säsongerna. En roll han accepterade, fortfarande ovärderlig med sin rutin, klokhet och betydelse  i omklädningsrummet.

Tobias Hjälmeby Holmberg, som han hetat under sin sista säsong, behöll sin storhet till karriärens sista skär. Den gångna säsongen var nog lite jobbig för honom men i slutspelet var Hompa oerhört bra. Kämpade, slet och bidrog med sin fina passningsklubba. Fantastiskt att lyckas höja sig när det gällt som mest och så underbart att få avsluta på topp med ett guld. På klassiska Studan till råga på allt, där han som ung spelade hem sitt första guld för fjorton år sedan. En cirkel har slutits.

Precis som i fallet med den gamla parhästen, Magnus Joneby, känns beslutet att sluta helt rätt. Det går inte att få ett vackrare slut på en karriär än så här. Det innebär inte att det inte gör ont. Det är snarare tvärtom, en av de jobbigaste sortier jag haft under 30 år som Grönvit.

Saknaden är stor. Spelare kan emellertid sluta men deras avtryck består. Och få spelare har lämnat ett större avtryck än Tobias Hjälmeby Holmberg. Förhoppningen är att det arv och den anda han själv tagit del av och förvaltat i sin tur går i arv hos spelarna som är kvar. Det är det som kallas VSK-anda och är förklaringen till klubbens ojämförliga framgångar genom åren.

Vem vet, kanske är det någon liten parvel som den här säsongen tagit sina första stapplande skär i en stor tröja fladdrandes kring benen. Förmodligen har han eller hon inte tagit någon större notis om Tobias Hjälmeby Holmberg den här vintern. Blir karriären emellertid lång, sisådär 30 år, då lär Hompa vara en av dem han eller hon tackar allra främst.

Vi som haft äran att följa honom under hela karriären säger redan nu ett stort och varmt tack. Eller ett tack är för futtigt. Vi bjuder på en stående ovation som aldrig tar slut istället. För allt Tobias Hjälmeby Holmberg åstadkommit i sin fantastiska karriär och de många glädjestunder han gett oss Grönvita fans. Hompas insatser sitter intatuerade på VSK:s själ.