Den här Grönvita sjalen, mitt äldsta och käraste VSK-plagg, har några år på nacken. Om den kunde hade den haft mycket fantastiskt att berätta om. Finaler på Söderstadion såväl som Studenternas, Friends och Tele 2. Genom decennierna har den sett många storspelare beträda isen. Från Torbjörn Ek till Martin Landström. Plagget har följt med i ur och skur, genom segerrus och förlusters tomhet.
Sjalen köptes en gång i tiden av min morsa. I någon sportbutik i Sigma i mitten av det glada 1970-talet. Hon hade då ingen aning om att sjalens färger representerade stadens sportsliga stolthet, utan köpte den bara för att parveln hennes, min brorsa, skulle ha en värmande sjal. Det skulle visa sig bli ett litet lyckokast. Grabben fick inte bara en sjal utan dessutom en i Grönt och Vitt. VSK:s färger, hans då ganska nyvunna favoritlag.
Under de första decennierna, från sent 70-tal till mitten av 90-talet, bar han den till största delen men sedan har den gått i något slags broderligt arv till mig. Jag bär den inte alltid men den är ett måste vid viktiga matcher, slutspelsmatcher och när fotbollssäsongerna ska avgöras om hösten. Sjalen är den enda som kan ge mig någon form av sinnesfrid i det kaotiska sinne som råder i mig när VSK har viktiga matcher.
Den har många historier att förtälja men alla de historierna hart faktiskt sitt ursprung i något som tilldrog sig just i dag för 100 år sedan. Det var nämligen då VSK spelade sin första SM-final. Den haer följts av ytterligare 36. Det blev tyvärr förlust då, Sirius vann med 3-2, men matchen blev startskottet på en lång och ovanligt framgångsrik klubbera. Så småningom blev staden Västerås synonym med bandy och VSK blev tids nog mesta mästarna.
Utan den där första finalen kanske det blivit en annan riktning och en annan VSK-historia att berätta.
Om den här dagen och matchen har Anders Lif mästerligt skildrat. Vill ni för djupa er i den så hänvisar jag till hans text men vi andra får ta en liten skål dagen till ära och bege oss till ABB Arena Syd.
29/1 1904 29/1 1904 brukar vi ju utbrista från läktaren med jämna mellanrum och det lär vi fortsätta med. 19/2 1922 är dock datumet vi idag håller närmast hjärtat. Det var då klubben stakade ut sin riktning.
100 år sedan den första finalen. Häftigt och det är långtifrån omöjligt att det blir ytterligare en, den 38:e i ordningen, nu i mars. Inte många klubbar i landet har under så många år, ja ett sekel, varit att räkna med i toppen av sin idrott.
idag får vi lyfta vår bandykeps och sända ett litet tack till de där laget som banade väg för exakt 100 år sedan. Undertecknad knyter den åtminstone snart halvsekels-gamla sjalen extra fint dagen till ära och beger mig till hallen.
Det är blå himmel, sol och någon minusgrad. Ovanligt fint senvinterväder. Känns som en liten hälsning från dessa finalgrabbar. Tack igen!
DU HAR VÄL INTE MISSAT
Årets spelare Wilma Hedenström – om succésäsongen och division 1
Grönvit defilering efter halvdan start
Dags att få igång maskinen igen