Jabirs leende snuddar vid fotbollens ursprungliga  grunder – kärleken och glädjen till spelet

Champagnedoften från Hitachis innandömen har avlägsnats, Olearys är städat och redo inför kommande helger, glädjetårarna har torkat.  Kvar finns minnen man alltid kommer ha med sig, en lycka som fortfarande gör dagarna lätta och en spänd förväntan på framtiden. Dessutom finns Jabirs stora leende kvar på näthinnan

Det var inte konstigt att leendet var stort när han kom störtande mot oss fans efter sina två mål mot Gais. Det har dock präglat hans säsong i så många fler avseenden än vid gjorda mål. Det spricker upp med jämna mellanrum under matcherna som en kärleksförklaring till sporten. Det har varit underbart att se.

Det är lätt att förknippa Jabir Abidhakim Ali med hans storlek men i mina ögon är smilet ett lika stort signum.Leendet tror jag rymmer en del av förklaringen till hans framfart på fotbollsplanerna under det fantastiska Grönvita året 2023.

Vid en första anblick kjan man hysa tvivel över hans nivå. Den väldige forwarden ser minst sagt kantig ut. Ju längre tiden gått desto mer har det framgått att den här killen definitivt håller i superettan. Med fysiken, sin förmåga att leta sig till rätt position i boxen och den ganska anmärkningsvärda spelbegåvningen har Jabir blivit en smärre sensation under säsongen. Kanske har han högre nivåer än så i sig också?  Det får framtiden utvisa

Det har också tveklöst  visat sig att han gärna klivit fram i viktiga möten. Tidigt på säsongen hoppade han in mot Örebro och Helsingborg. I bägge matcherna  rörde om rejält. Hade assists mot båda motstånden. Mot Helsingborg spelade han dessutom  fram till matchens enda mål och blev om inte matchhjälte så definivitvt vital för utgången.

Målen han gjort har ofta varit viktiga. Det förlösande 1-0 i den tidiga toppmatchen mot Öster. Matchavgörande 2-0 mot Gais borta i säsongens kanske mest episka insats. Till råga på allt har han gjort samtliga tre mål i de två senaste matcherna, mot Landkrona och nämnda Gais. Mål som definitivt skjutit upp klubben i det allsvenska finrummet.

Det finns många bra spelare som har svårt med det mentala och kanske krymper någon centimeter i stora drabbningar. Ja hela Öster tycktes drabbade av mental härdsmälta mot Utsikten förra veckan.  Jabir reagerar precis tvärtom. Han är en lika stor jätte mentalt som fysiskt när det är viktiga matcher. Jag tror det där leendet har ett ord med i det laget. Han älskar fotboll så mycket att glädjen blir den dominerande känslan även i matcher med stor publik och där mycket står på spel.

Ni har säkert sett reportaget om honom som rullat i Discovery i halvtidspauserna av deras matchsändningar på sistone. Ett mycket fint reportage där Jabir guidade oss runt i sin uppväxts Husby. Han visade fotbollsplanen, Kvarnbacka, där han spenderade mycket tid  vid och ungdomsgården. Länge hade han inga större mål med sin fotboll, utom att ha kul. Det var först vid 20 års ålder som Jabir började sikta någonstans.

En ålder då de flesta fotbollstalanger redan tagit plats i a-lag på hög nivå och haft många år bakom sig. År av glädje men kanske i ännu högre utsträckning av blod, svett och tårar?

Jag tror, utan belägg, att just den här långa startsträckan gjort att Jabir nu växer i stora matcher.  Länge var fotboll bara kärlek och glädje. Fortfarande är kärleken och glädjen det dominerande när han äntrar en plan. Det är därfor han kan gå in i ett skarpt läge, inför storpublik, i den kanske största fotbollsmatch som någonsin spelats i Västerås utan problem. Han ser bara möjligheterna och avgör sådana matcher!

Jabir ler på planen för att han tycker fotboll är det absolut bästa som finns. Det leendet har nått varenda fotbollsälskande västeråsares hjärta. Han blir en optimistisk förebild för våra unga i en annars ganska pessimistisk värld.

Champagnedoften är borta och Olearys gör sig redo för vanliga helger, utan VSK-firanden.  Jag vaknade dock med en ovanlig lätthet även imorse. Säsongen är kvar i en och en massa minnesbilder spelas med glädje upp ens inre.

Bortasegern över Gais och den underbara hemresan där sommarsverige gick från kväll till natt. Filips Tronéts sena avgörande mot AFC och den totala euforin.  Avgörandet i söndags, en hel sittplatsläktare som stod under slutminuterna och så planstormeningen där den elektiska glädjen låg som en hinna över arenan  långt efter matchens slut.

Underbara minnesbilder som kommer bestå i decennier. Kan nämna fler men stannar här. Något annat bestående från säsongen är som sagt Jabirs leende. Det får mig att tänka på brassen Ronadinho och snuddar vid fotbollens ursprungliga grunder. Glädjen och kärleken till spelet framför allt.  Det försvinner lätt idag , i tider av tidiga toppningar, korrupta fotbollspambar och skräckscenarier med superligor.

Jabir har med leendet som bevis för kärleken och glädjen till fotbollen tagit sig från Husby, via VSK, till allsvenskan. Det kan ta honom ännu längre. Jag tror och hoppas hur som helst att vi kommer få se ännu mer av det nästa år, i allsvenskan!