Jag har varit med om mycket på VSKs läktare

Jag har varit med om mycket på VSKs läktare.

Jag var på matchen 1988 som ”firade” att det gått tio år sedan VSK var i Allsvenskan senast.

Jag stod på läkataren i en avgörande match 1991 när förbundet körde experiment och detta experiment skickade ner VSK i dåvarande division två.

Jag stod på vallen och tjötade med fritidsledaren Peo medan målen ramlade in den där höstdagen 1996.

Jag var funktionär i Allsvenskan och var med på resan till bortamatchen mot AIK, den som är så beryktad för att det var då AIKs fans insåg att något måste göras och blev vändningen på de dystra publiksiffrorna till den framgångssaga som den svenska publiken är numera.

Jag var på Arosvallen när VSK stängde den och flyttade till Parken. Jag har suttit på parken och våndas åt dåligt spel hos VSK och jag såg spelare trampa snett i gropen som löpte längs sidlinjen och skadade sig.

Jag följde VSK på text-tv och miraklet som andra redan skrivit om.

Jag satt på sista matchen under den så kallade drömhösten som räddade klubben.

Senaste åren har jag dock upplevt något i VSK fotboll jag inte upplevt tidigare. Klubben som tidigare haft idel svarta rubriker när det antingen gällt tränare, spelare, ekonomi, fans eller vad tusan som helst har haft positiva tongångar. Även när VSK 2022 tappade match efter match på slutet och var nära att rasa ur Superettan så höll styrelsen huvudet kallt och trodde på Kalle. Jag såg kommentarer om att han borde sparkas flera gånger, men ingen lyssnade på kommentarerna. Jag räknade ut i slutet av säsongen att de tappade poängen i slutminutrarna av matcherna hade räckt att till kamp runt kvalplatsen uppåt.

Men det var inte bara på planen det märktes, runt om hände något. De äldre fansen fick med sig spelarna att besöka skolorna precis som spelare som Leffe Berg etc gjorde på 80-talet. En ny publik hittade VSK. De äldre har fortfarande kvar sin starka röst, men någon av de på läkarna som nyss kommit dit kommer om 20 år att vara den som tar över efter Wille.

2023 kom. Första prövningen var AIK i cupen, som VSK dominerade mot. 1996 så tittade jag på träningsmatcherna innan säsongen och tyckte VSK såg bra ut. I cupspelet såg jag några likheter. Men jag vågade inte hoppas. Starten på säsongen kom och Brage. VSK gjorde 1-0, men sedan kom baklängesmålet. Jag trodde det skulle bli som 2022, men det var 2023 nu och nu var det VSK som var bäst i slutet.

VSK åkte ner till Helsingborg i april och såg till att den gamla Granen slutgiltigt fälldes. I slutet av april kördes Örebro över hemma. Jag pendlar till Örebro och dagen efter cyklade jag från Örebros station till mitt jobb och sjöng grönvita sånger.

Helt plötsligt var VSK med i toppen. Publiken strömmade till arenan. Jag märkte att det blev svårare och svårare att hitta biljett då jag oftast bestämmer mig på matchdagen. Så var det också när GAIS skulle komma. Jag är bekväm av mig och vill inte frysa på matcher och funderade lite för länge om jag skulle köpa biljett. Det slutade med att jag satt framför teven och var avundsjuka på er som var där. Ljudkulissen på VSKs matcher i år har varit något utöver det vanliga. Aldrig har Västeråspubliken stött VSK fotboll på detta sätt tidigare.

Vad säger ni andra, ska vi inte försöka att få grönvitt att stanna längre än 1 – 2 år i Allsvenskan denna gång. Om ett lag som Värnamo kan ligga femma borde VSK kunna ligga där. Kalle har säkert några fler trolleritricks i sin hatt.

Framåt Västerås.