Just nu är det tungt, fruktansvärt tungt

”VSK kommer alltid tillbaka” brukade Kalle Rosenberg säga. Man får försöka leta upp de här orden under askan av den precis avlutade säsongen, tids nog kommer det skänka en tröst.

Just nu är det dock bara tungt, fruktansvärt tungt. Den glädje man byggde upp i lördags gör att förlusten svider ännu mer. 

Det kändes så bra, tittade mig runt minuterna före avslag och gladdes åt att se en jämförelsevis stor publik. Förväntan i mångas ögon. Till en början tycktes det också gå vår väg. Oscar Gröhn hittade fram till Robin Andersson med en fantastisk passning och 1-0 var ett faktum.

Inte långt därefter drogs Oskar Westh ned och Bollnäs tilldömdes en straff. Christoffer Fagerström utnyttjade tillfället och kvitterade till 1-1, onödigt men VSK befann sig fortfarande i förarsätet.

Det som därefter följde var ett närmast otroligt oturligt scenario. Jesper Hermansson gjorde ett osannolikt självmål fram till 1-2 och en tid därefter lyckades Rasmus Sjöström ”nicka in” 1-3. Fruktansvärt tungt. VSK dippade lite i energi medan Bollnäs fick matchen precis dit de ville. 

Bollnäs är som bekant en mycket svår motståndare i ett sådant läge med sitt låga försvar spetsat med snuskigt smarta killar som Hellmyrs och Mossberg. 1-3 blev så småningom 1-4 via hörna. För VSK:s del stannade det vid två ribbträffar och ett jätteläge av Joneby i slutet av halvleken. Oerhört surt. Närmast apatiska blickar under halvtidsvilan.

Direkt i starten av den andra halvleken var VSK framme och nosade på en kvittering men bolluslingen ville inte in den här gången heller. Något senare dunkade Mossberg in en hörna fram till 1-5 och mer eller mindre ridå.

VSK gav dock inte upp utan fortsatte kriga, ägde rentav spelet under stora delar av halvleken. Otaliga hörnor och genombrott som så när resulterade i reduceringsmål, 

 ett förbluffande oflyt präglade Grönvitts spel på den sista tredjedelen av isen.

Till slut fick man dock hål på den storspelande Virtanen genom Daniel Johanssons 2-5. Något senare klev samme Johansson fram och straffsköt 3-5. Match igen med hyggligt gott om speltid kvar. Tyvärr lyckades inte VSK rubba hälsingarna under slutet av matchen. Bollnäs förtjänar en eloge för hur man avslutade matchen defensivt sett. Anförda av en ruskigt stark Hellmyrs hindrade man den mest hysteriska forceringen på slutet. 3-5 blev slutresultatet och sorti.

Sammanfattning: Sett till enbart den här matchen måste jag säga att oturen grinade VSK i ansiktet ikväll. Självmålen, bollar som precis studsade över friställda spelares klubbor, skott som fastnade i havet av Bollnäs-spelare, ribbträffar med mycket mera. Jag har faktiskt sällan sett ett lag ha så mycket oflyt som Grönvitt hade ikväll.  Ni må betrakta mig som en usel förlorare men 19 av 20 gånger vinner VSK en sådan här match.

Sett till hela kvartsfinalserien är det dock förmätet att skylla på otur. VSK nådde exempelvis inte upp till sin fulla potential i de två första matcherna av serien och sådant har man inte råd med. Det faktummet blir den mest distinkta förklaringen till varför Bollnäs spelar semifinal framöver medan VSK:s säsong är över.

Det känns tomt och trist. Besvikelsen är med några timmars perspektiv fortfarande mycket påtaglig. Jag betraktar förlusten som en av mina tyngsta någonsin. Det låg så mycket förväntan i luften efter i lördags som nu bara går till spillo.

Det blir svårt att få till en stabil nattsömn nu, den saken är säker. När den värsta besvikelsen lag sig om någon dag ska jag dock ta till mig Kalles ord: VSK kommer alltid tillbaka. Så är det bara.