Kan vi göra fotbollsvärlden till en plats där flera sorters människor ryms?

Höstens ankomst hindrar inte skolornas elever från att lira fotboll på rasterna. Tack och lov. I en värld med mycket stillasittande  och skärmar är det skönt med en motvikt. Intensiteten är påtaglig, ropen haglar, passa, skjut, jag är fri.etc. Det är mycket glädje men redan här, i mellanstadieålder, kan man utkristallisera en ganska tuff jargong. Man kan undra hur många barn som väljer ”bollruta” eller någon annan aktivitet där man bedöms mer blygsamt.

När det ringer tar sig eleverna mot skolbyggnaden som en långsamt rinnande flod. Någon bär en Liverpooltröja med Salahs namn på ryggen. ”Han är sämst”, ropar någon bakom. Jag pratar med vederbörande. ”Salah, är ju hur bra som helst, han är väl inte sämst?” ”Lewandowski är fett mycket bättre, får jag till svar.”

Lite så tenderar barn att fungera. Man ser på omvärlden med en ganska svartvit blick. Det är inget konstigt egentligen, barn är barn. Vi vuxna bör dock reflektera lite mer över detta. Om fotbollsvärlden, redan i mellanstadieåldern, är så pass tuff att somliga väljer annat på rasten lär den inte bli mildare med tiden.

Har genom åren sett åtskilliga bolltalanger som tidigt slussats ut från den organiserade fotbollen. Orsakerna har varit flera, bristande engagemang hemifrån, ett vekare kynne,. etc. Oavsett orsak drömmer jag om en fotbollsvärld med mindre trösklar och mildare tillvaro.

Jag vet att alla spelare som kommit någonstans har jobbat hårt, att man aldrig kan bli något utan attityd och mental styrka. Självklart måste man också ställa krav. Det är inte det jag vill åt. Tycker bara att fotbollsvärlden ibland ser sig som oantastlig. Det som sker i ett omklädningsrum stannar i ett omklädningsrum. Vad som sägs i stridens hetta på planen rinner av som vatten på en gås. Så är det kanske för många, men alla är inte lika opåverkade.

Gamla spelare brukar slå sig för bröstet och säga: ”Det är lätt att tycka utan att själv ha spelat på hög nivå, ingen vet vad som krävs för att leverera i en viktig match.” Det finns naturligtvis fog för sådana uttalanden men fotbollsvärlden själv borde bli lite ödmjuk och lyhörd gentemot röster utifrån. Inte betrakta sig som helig.

Jag vill inte vifta med några pekpinnar. Emellertid – om man som ledare, lärare och förälder kan ledsaga barnen i att man kan vara bra även om inte är bäst går vi mot en gynnsammare värld. En värld där flera sorters människor får plats och där man inte stressar och pressar barnen vid för tidig ålder. Det kan ge resultat på flera plan. Inte minst att fler talanger kan gå den långa vägen från pojklag (jag skriver pojklag för jag tror att den här attityden är väldigt överrepresenterad just hos oss) till ett av stadens A-lag. Allra helst VSK förstås.

På torsdag har VSK tagit initiativet att visa filmen Tigrarna för sin akademi. Filmen är baserad på Martin Bengtssons bok om sin fruktansvärt tuffa tillvaro som ungdomsproffs i Inter. Det är ett fantastiskt initiativ och förhoppningsvis en ögonöppnare. Filmens regissör, Ronnie Sandahl, och styrelseledamoten, Anders Tengström, kommer närvara och delta i en efterföljande diskussion på filmstaden.

Själv går jag ut på planen för att dela in kidsen i lag på deras rast. Det är många som samlas runt planket. Både tjejer och killar. När det är dags för avspark är alla glada och tycks nöjda med sin lagindelning. Det står ju trots allt 0-0 än så länge. Jag knyter VSK-sjalen i  det tilltagande höstrusket och hoppas att stämningen förblir sådan.