Kaptenen har sträckt ut sin hand och vi supportrar har greppat den

I eftermiddags blev det klart. VSK spelar i Superettan även 2023.  Vet inte vilken reaktion som ligger närmast till hands? En lättnadens suck, ett ”Fylkingskt” Äntligen!! Eller ett: faaan vad skönt!!! Kanske allt på en gång.

Det är hur som helst skönt att kunna slappna av. Det blir också oerhört märkligt att se matchen mot Eskilstuna på lördag, helt utan den ångest som annars närmast varit synonym med supporterskapet till VSK.

Det är för övrigt en rätt märklig säsong att se tillbaka på. Den har innehållit många tapp, några blytunga bottennapp och mycket nagelbitande. Så att kalla säsongen VSK:s vet jag inte om man kan göra.  När jag satt och begrundade den närmast bottenlöst usla insatsen hemma mot Utsikten i våras varken ville eller kunde jag ana vart åt det skulle barka. En fortsatt existens i Superettan kändes avlägsen där och då.

Efter en vår och en sommar som varit rätt besvärliga att följa så har hösten varit Grönvit i högsta grad. Segrarna har kommit samtidigt som offensiven, glimtvis, varit bäst i serien. Freddy Nsabiyuma kom och gav allt det som försvaret tidigare saknat.  Med hans entré kunde också Pedro Ribeiro flytta upp till sin naturliga position på fältet. 

Där har ni säkert två ingredienser som förvandlade en undermålig första halva på säsongen till en bra höst.

Två spelare har dock levererat från första avspark. Viktor Granath och Simon Johansson.  Skövdeförvärvet är, med en omgång kvar, tillsammans med b.la forne VSK:aren, Stefan Bärlin, den som gjort flest mål på en säsong i Superettan. En fruktansvärt bra prestation med tanke på hur många vassa forwards som äntrat seriens fotbollsplaner genom åren.

Målmaskinen lär fortsatt få rubriker för sin framfart men Granath i all ära – Simon Johansson är mannen på mina läppar en kväll som denna. Det här har varit hans säsong och år. VSK är också definitivt hans klubb. Det syns i allt kaptenen företar sig, på och utanför planen. Han är nästan alltid en av planens bästa,  gör mål, spelar fram och driver på. Är minst lika glad när medspelarna gör mål som när han själv gör det. 

När det gått emot, som det tyvärr gjort en del under säsongen har han också alltid varit främst i ledet och förklarat. I Simons ögon har det i de lägena funnits en lika svart besvikelse som hos den mest passionerade av oss supportrar. Kaptenens ord har då varit tunga, ärliga och någon enstaka gång kanske förhastade. Det har utan tvekan varit ord och reaktioner från en äkta VSK:are.

En sådan spelare får med sig sina lagkamrater. En sådan spelare får även oss på läktaren att fortsätta drömma, även om den senaste insatsen lämnat mycket att önska. 

Tänk bara på hur han klev in i den andra halvleken mot Dalkurd förra helgen. Efter en lamslagen första halvlek, som Freddy förvisso förlöst med sitt sena nickmål, gick Simon i bräschen. Skapade massor av lägen första minuterna och blev sedan arkitekten till att det slutade med defilering. Så agerar en kapten!

Simon Johansson har i mina ögon burit den här rätt svajiga upplagan av VSK på sina axlar. Han har blivit klubbens själ, levererat på planen och alltid drivit på från sidan. Kaptenen har sträckt ut sin hand och vi supportrar har kunnat greppa  den:  känt att hans ord kunnat vara våra och förstått att han hyst lika starka känslor för klubben som vi.

Det är ganska vackert. Tack för den här säsongen. På lördag firar vi den fortsatta existensen sedan tar vi sikte på den övre halvan under säsongen 2023.