Konstgräsplanen alldeles intill Skallbergsskolan..

Konstgräsplanen alldeles intill Skallbergsskolan. Ett slags epicentrum för glädje, energi och gemenskap. Såväl under skoldagarnas raster som på eftermiddagar och kvällar hörs sorlet, stojet och ljudet av fot mot boll.

Det är en ganska fantastisk plats att vara på, särskilt i en tid som vår då skolan närmast blivit synonym med problem av olika slag.  Det blir en antites mot detta. Ibland står jag där omgiven av 30-35 kids i åldrar från 10 upp till 13 år och allt bara flyter. Det är trångt, olika åldrar och nivåer. Vissa tycks vara som ett med bollen, andra tar sig fram mer stapplande. Ibland är det gnabb, om resultat, lagindelning eller att någon spelat fult eller passat för lite. 

Det finns dock ständigt en dialog därute. För att få det hela att fungera. Både mellan barnen sinsemellan och från barn till vuxna. Ibland kan det göra en stolt och glad över det jobb man valt.  Jag tycker faktiskt att vi borde prata mer om ställen som konstgräsplanen intill Skallbergsskolan. 

Idag, studentdagen till ära, var planen ett extra epicentrum för allt det som beskrivits ovan. Som värd för en fotbollsturnering mellan nämnda Skallbergsskolan, Blåsboskolan samt några klasser från Emmausskolan. Idel aktivitet från morgon till eftermiddag. Match efter match. Det bekanta ljuden. Sorl och stoj, rappa steg och ljudet av fotbollen som går från fot till fot.

Det var andra året som en sån här dag anordnades. Precis som första året fick också skolan celebert besök från ingen mindre än Anton Fagerström. Fairplaypriset skulle delas ut och vem är egentligen bättre lämpad för ett sådant uppdrag än just Anton? 

Få om ni frågar mig. Anton har varit ödmjuk och visat glädje gentemot ungarna. Ett bemötande som förtjänar minst lika stort beröm som alla hans räddningar.

Det blev storögda blickar, handskakningar och småprat. Kring sånt som barn gillar att prata om.  Favoritlag, träningstips och vem som egentligen är bäst i världen. Det märks att ankomsten till superettan och hans framfart där gett eko. Många kände igen honom direkt och pratade om matcher de sett.

När det väl var dags för prisutdelning visste jublet visste inga gränser. Klass 3a från Skallbergsskolan tilldelades nämnda pris och det var omöjligt att inte dra på smilbanden när klassens representant på frågan, om varför just de vann priset, svarade: ”Vi var bäst!”

Barn när de är som mest spontana och fotboll när den är som mest genuin. Så skulle man kunna sammanfatta dagen

När planen, med omnejd, tömdes på folk efteråt så var det ganska skönt att iaktta det hela. Barnen gick åt olika håll, hem till sitt. Alla tycktes glada och ha sin alldeles egna historia att berätta till sina respektive familjer hemma. Om matcher som vunnits, mål de gjort, Antons autograf eller kanske bara känslan av en hel dag utan lektioner. 

Konstgräsplanen intill Skallbergsskolan kändes då inte bara som en ganska, utan som en mycket fantastisk plats att vara på. Tjejer, killar nybörjare, vana bollspelare, villakids och lägenhetsditon. Alla var där och trivdes. Jag tycker som sagt att vi borde prata mer om ställen som den.