KRÖNIKA: VSK Fotboll – GUD 1-0

Inför gud är vi alla lika. Det är likadant med svenska fotbollsförbundet när de ska kora segrare i fotbollsmatcher. Det är en enkel tabulering av flest gjorda mål. Man får inga stilpoäng hos gud inte heller hos svff.

VSK lyckades vinna matchen mot Arameiska igår utan att få en enda stilpoäng. Och apropå gud – han verkade ha bestämt sig för att göra allt för att pröva laget och supportrarna i denna dödens 3:e omgång. En omgång som bara inneburit några enstaka segrar och idel förluster genom åren.

Gud är smart så han gjorde en klurig set-up. Han lät VSK förlora båda matcherna förra året bara för att de skulle vara extra osäkra inför denna prövning. Han slängde in en ny matchdag och en ny arena för att skapa lite random effects som alltid kommer av såna ändringar. Han inkarnerade sig själv till domaren som gick sin utbildning med apokalypsens fyra ryttare och sen dömde han matchen genom att låta en slumptabell styra när han skulle blåsa och varför. Gud kryddade anrättningen genom att låta VSK möta ett Arameiska som sätter en ära i att agera spelförstörande, naturligtvis för att frustrera de grönvita krigarna.

Vi får säga till gud – sorry, din plan gick inte hem denna gång. VSK överlevde allt du slängde mot dem denna dag. Spelet var knackigt och en radda av spelare kom inte upp i standard denna match som vi snabbt ska lägga till handlingarna men som vi absolut inte ska glömma för framtiden. Det spelare, ledarstab, supportrar och förening ska ta med sig denna dag är att vi hittade ett sätt att vinna trots att vi hade en himla massa saker emot oss som gjorde det svårare än vanligt att få till spelet. Eller ja, vi hade gud emot oss, och vi vann.

VSK hittade ett sätt att fixa det på, det var inte vackert, det var noll i stilpoäng och det var frustrerat, hälften av utespelarna blev varnade (Nushis varning var den enda acceptabla – fira med fansen efter sitt mål, övriga var snackgrejer eller onödiga av andra skäl). Laget hade också tur. Vi vill inte på något sätt ringakta Filips mål, han var grymt påpasslig och förutseende i den situationen. Men ärligt, tom på Div 1 nivå brukar vänsterbackar 99 gånger av 100 lyckas slå lite hårdare hemåtpass på fem meter som gör att målvakten hinner få tag i den innan Filip är där med en tå. Tur och skicklighet i kombination sålunda igår.

Då lämnar vi gårdagens match och blickar framåt

Det brukar ju sägas att för varje seger kommer man närmare en förlust. Det är förstås helt fel om man menar som de flesta gör att för varje seger man radar upp ökar den statistiska sannolikheten till en förlust. Så är det som sagt inte, varje match har så klart statistiskt sett inte med några föregående att göra utan är ett unikt event med sina egna helt egna statistiska förutsättningar.

Många blandar nog ihop statistiken med den psykologiska sannolikheten att vinna eller förlora matcher. För precis som ordspråket antyder kommer man allt närmare en förlust för varje seger utifrån ett psykologiskt perspektiv. Varför då kan man undra? Det relativt enkla svaret är att segrar sätter igång processer hos enskilda spelare och hos laget som grupp som gör att det blir allt svårare för varje segermatch att fokusera på att vinna just nästa match. Djupt mänskligt och är det som ger sporten kryddan.

Vad är det för processer vi pratar om då? På gruppnivå är den viktigaste att spelarna kollektivt lyfter blicken från nästa match och börjar spana in i framtiden mot den hägrande seriesegern och tappar fokus på här och nu och det som ska göras. Det brukar vara ett givet recept att misslyckas.

På det individuella planet ger massa segrar bättre självförtroende för det man som spelare gör individuellt på planen. Här går det ibland fel. Det gjorde det för några spelare i VSK igår. Det är lätt hänt att använda sin växande självkänsla till att börja göra mer av det jag är duktig på, på fotbollsplanen, tex dribbla, slå långbollar, klacka osv. Problemet är att om någon börjar dribbla mycket, bara för att de kan så går det ut över lagets prestation eftersom tempot stannar av osv. Precis det såg vi igår. En bra manager vet hur hen ska hantera detta genom att individuellt hos varje spelares växande självförtroende få dem att förstå att de ska göra vad de brukar, bara lite bättre, inte göra mer av det. Då använder man den växande tron på sig själv på rätt sätt. Här har TAF lite att ta tag i.

IFK Timrå har inlett säsongen bäst i hela seriesystemet, tre segrar och 11-4 i målskillnad. Efter dem av alla hundratals klubbar kommer VSK Fotboll på andra plats med sin målskillnad 9-2. Av sådan information är det lätt att få hybris både som spelare och supporter. Psykologiskt sett kommer vi närmare en förlust för varje seger. Förlusten kommer att komma, frågan är bara hur lång tid det tar. Det är här det visar sig hur tajt spelargruppen är, hur professionella man klarar av att vara och hur bra man leds av sin manager. Det går att jaga förlusten på framtiden genom att göra rätt, fokuera på det som är framför en, inte låta tankarna glida iväg. Koncentrera sig på att sköta sin uppgift på plan så gott man förmår och slaviskt följa de instruktioner man fått. Då fortsätter man att vinna sina matcher. Brage ifjol var duktiga på just detta. De lyckades gneta på, åtta raka segrar innan första poängtappet kom mot Vasalund. Första förlusten lät vänta på sig till omgång 15 dvs i höstpremiären när man förlorade borta mot Sollentuna.

Kan VSK få ihop det på något liknande vis i år kommer man att vinna serien, om man inte gör det kan man så klart vinna ändå men det blir svårare.