Långläsning: Danskt godis, svensk fotboll och arga treåringar – allt hänger ihop

På ledarsidan i Dagens Nyheter (20/6) stod att läsa om den så kallade danska sockerskatten. DN i sin liberala utblick över världsalltet förfasar sig över den danska statens klåfingrighet att drastiskt ha höjt punktskatten på bla socker och fett för att på så sätt styra om människor till sundare kostvanor. En kosthållning som då ska erbjuda bättre näringsinnehåll än vad godis och danska bakverk kan stoltsera med.

Om vi bortser från DN:s politiska ambitioner med texten och hoppar in i innehållet direkt, står det att läsa att Danmark sedan 2009 tyngt sin befolkning med dessa skatter, som på riktigt gjort sötsaker och annat smaskens, relativt sett, väldigt dyra.

Resultatet då? Ja, tyvärr inte som de danska politikerna och byråkraterna hoppats på. Befolkningen har dragit ned på frukt och grönt för att ha råd med sina socker- och fettkickar. Administrativt har skatterna varit en mardröm att hantera och avgränsa. De flesta har avskaffats över tid, av dessa anledningar. Sockerskatten kvarstår dock.

Idag är 40% av en chokladkakas utpris skatter och allt färre danskar mumsar nu på legalt inköpta choklad/godisbitar. Gränshandeln med Sverige och Tyskland har ökat ordentligt och nästan 90% av alla danskar som åker utomlands köper upp sig tungt på godis innan hemfärd. Förutom det ökar nu också det illegala godiset i Danmark. Sånt som smugglats in och till och med förfalskat godis som utger sig för att vara något annat än vad det är, dyker nu upp i danska godisdiskar. Tull och polis beslagtar svartgodis i parti och minut. Vidare har situationen skapat kriminella nätverk som tjänar grova pengar på alla illegala hallonbåtar. Dansk polis får lägga ned ansenliga resurser på att jaga sockerbrottslingar och bringa dem inför domarskranket.

DN konstaterar till sist att danskarna inte äter mindre godis utan mer, jämfört med innan skatterna infördes.

Det är svårt att inte skratta åt sockerfiaskot i vårt kära grannland. Hur välmenande politiska interventioner skapar motsatt effekt mot vad de avsåg att göra. DN gör förstås sin tolkning av läget. Staten ska ge fan i att styra vad människor ska äta och dricka, det är upp till var och en.

Hur ska man då förklara det som hänt i Danmark? För hur det än är, precis som i Sverige, är inte de flesta danskar frihetstörstande liberaler som i våldsam opposition mot förd politik nu börjat vräka i sig illegalt godis för att visa att klåfingrandet har ett politiskt pris som ingen dansk folkvald kan bära. Nä, så är det förstås inte, det måste vara något annat. Det är heller inte så, som DN antyder i sin artikel, att vi människor är sugar junkies som måste ha vår sockerfix till varje pris, oavsett vad staten sätter upp för hinder för oss. Tvärtom faktiskt. De Nordeuropeiska samhällena har gång efter annan visat världen att man med policys om förebyggande arbete kan få människor att helt frivilligt sluta med saker som bär risker med sig.

Frågan är då varför invånarna i det danska kungadömet inte kunde se skatterna som en bra preventiv metod för att förbättra folkhälsan och foga sig i dess konsekvenser med ökat intag av frukt och grönt och minskat sockerdito?

Det är här någonstans som politiska och administrativa ambitioner möter människans grundläggande psykologiska konstitution och det blir mentala och känslomässiga seriekrockar som sprider sig som en präriebrand i kungariket.

Jurister och kriminologer brukar prata om det ”allmänna rättsmedvetandet”. Det är ett slags svepande abstrakt begrepp som på något sätt säger vad den allmänna uppfattningen i befolkningen är om tex påföljder, aktioner av ordningsmakten osv. Poängen här är att det i straffrättspolitiska utredningar och betänkanden lyfts fram, vikten av att påföljdsreglerna och utformningen av rättssystemet i övrigt ska ligga i linje med det allmänna rättsmedvetandet. Om så inte sker, ja då blir efterlevnaden av lagarna skral (jmf med att vi skulle återinföra en påföljd för att gå mot röd gubbe – få skulle bry sig om förbudet och skulle protestera vilt om de blev bötfällda för det).

Det få kanske känner till är att det allmänna rättsmedvetandet har en psykologisk bas i människans konstitution. Vi människor bokstavligen föds med en instinkt som senare i livet utvecklas till en högt förfinad känsla för rättvisa och rimlighet i konsekvenser för olika beteenden. 15 månaders bäbisar har helt klart för sig vad det abstrakta begreppet rättvisa innebär, även om de i mångt och mycket fortfarande är ordlösa.

På samma sätt har inget av oss undgått treåringars trots och förmåga att göra precis tvärtom som de blir tillsagda. De gör så när de upplever att de behandlats orättvist eller när deras vilja inte riktigt har fått fäste i vuxenvärlden.

På kollektiv nivå fungerar det allmänna rättsmedvetandet på samma sätt som hos treåringar. När människor upplever sig orättvist och orimligt behandlade eller bestraffade väcks allas våra inre treåringar till liv. Vi kan intellektuellt förstå en sockerskatt och varför den i teorin kanske ska finnas, men vi kan inte känslomässigt acceptera den, då det strider mot vad människor anser rimligt och som en proportionerlig åtgärd givet de risker var och en av oss uppfattar finns med socker och fett som livsmedel.

De allra flesta accepterar att heroin är en förbjuden substans, då det är uppenbart för oss vilka risker ett användande kommer med. Men socker är ingen dödlig drog och därför är vår acceptans för begränsande åtgärder betydligt lägre. Som sagt, vi människor är födda med vår inre rättvisekompass och känsla för proportioner, som vägleder oss i sånt här.

För politiker och byråkrater är det en fin linje att vandra när man ska försöka förändra människors beteenden medelst lagstiftning eller direktiv. Om förändringskraven är för utmanande mot vad människor anser vara rimligt, då får man effekten man fått i Danmark där människor anser sig vara utsatta för statlig repression och förmyndarskap, med följden av att man beter sig precis tvärtom som tänkt. Våra inre treåringar hoppar ut och tar över.

Lite paradoxala och komplexa resonemang om allt det här, men inte desto mindre sant för det.

Nåväl, alla små slutsatser som dragits leder oss osökt in på konflikten i svensk fotboll mellan polisen och fotbollsrörelsen. Ni anar ju redan parallellerna, men låt oss gemensamt reda ut hur kopplingarna ser ut.

Som svenska polisen nu upptäckt, den hårda vägen, är att villkors- och åtgärdstrapporna helt uppenbart strider mot det allmänna rättsmedvetandet. Fotbollsrörelsen och människor i stort vänder sig mot polisens åtgärder som inte står i proportion till det man vill åstadkomma.

Proportionaliteten har flera sidor, dels de resurser polisen nu lägger ned för att att få bort ett brottsbeteende med ringa straffvärde och som många supportrar inte ens tycker borde vara en brottslig handling (bengalbränning). Dels att metoderna som precis som den danska sockerskatten uppfattas vara helt oproportionerliga med hur man ska tackla detta fenomen.

Alla fotbollsälskares inre treåringar har kommit fram.

Fotbollsrörelsen för rättmätigt fram klagomål på bristande dialog med polisen och deras rättsavdelning i Stockholm. Men egentligen, det är inte det viktiga här. Dialog är bara ett verktyg. Det grundläggande som hänt är att polisen klivit över gränser där vårt allmänna rättsmedvetande inte kan acceptera de nya reglerna, precis som i fallet med sockerfiaskot i Danmark.

Sen är det förstås så att dialog hade varit lösningen på problemet. Hade parterna diskuterat innan man rullat ut den nya strategin hade chanserna varit större att polisen hållit sig inom gränsen för vad fotbollssveriges nuvarande rättsmedvetande kunnat acceptera.

Men det finns fler paralleller att dra till Sockerdanmark.

Ett fenomen som blir problematiskt för polisen är att man tappar sin auktoritet när man agerar utanför det allmänna rättsmedvetandet. Det tar sig uttryck i att aktörerna bara motvilligt följer polisens instruktioner och delgivningar, men man arbetar inte aktivt för att implementera och göra dem till sina egna. Man gör det man måste, inte mer.

Vidare får polisen driva processen helt själv och man kan till och med bli aktivt motarbetad. Framförallt kommer man inte få någon särskild hjälp från klubbar eller supportrar att stävja bengalbränningar. Precis som polisen i Danmark knappast kan påräkna sig allmänhetens stöd att sätta dit individer som ägnar sig åt illegal försäljning av sötsaker.

Polismyndigheten står själv i sin sak, utanför det allmänna rättsmedvetandet. Alla förstår att det till slut inte går.

Och vad värre är, för varje steg som polisen tar till på villkorstrappan kommer motvilligheten hos arrangörer och andra att följa direktiven, att öka. Om polisen följer trappan slaviskt kommer man precis som i Danmark till slut få en motståndsrörelse som närmast aktivt försöker sabotera polisens arbete med säkerhet på läktarna. Vi ser i Danmark hur tull och polis får expandera sina åtgärder mer och mer, utan att nå några förbättrande resultat vare sig när det kommer till själva brotten och lagföringarna eller det beteende man ville ändra från början, dvs kosthållningen.

Samma sak riskerar att hända i Sverige där bengalbränningarna är anledningen till polisens nya strategi. Men det kommer hamna i skymundan när diskussionen nu allt mer istället handlar om innehållet i villkorstrappan och vad klubbar och supportrar gör och inte gör för att protestera mot det. Om det får fortgå blir det som i Danmark där man snart har glömt ursprungsfrågan och nu har fokus på sockerpoliser och deras jakt på olagligt godis.

Tiden talar dessutom mot polisen. I Danmark har skatterna funnits i tio år utan synbara resultat. Det enda som har hänt att man skapat associerad kriminalitet och större resursuttag hos polisen, jämfört med hur det såg ut innan skatterna infördes. Det kommer att bli på samma sätt i svensk fotboll där ordningsstörningar på arenorna kommer öka då supportrar protesterar på olika sätt, vilket tvingar polisen till större engagemang och resursuttag, trots att syftet från början är att minska det.

Vidare kommer det bli precis som i det danska fallet där skatter gradvis har slopats pga administrativa hinder och dålig efterlevnad. I Sverige kommer polisen tvingas till att ta bort åtgärder i villkorstrappan och byta ut dem. Vissa förhatliga åtgärder kommer man tvingas att slopa helt, därför att det helt enkelt inte går att driva igenom dem utan orimligt höga kostnader i försämrat samarbetsklimat, resursuttag och polisiär (in)effektivitet.

Viktigaste av allt, ett beteende minskar eller försvinner inte bara för att några människor i ledande positioner har bestämt sig för att man tycker att det inte ska få finnas längre. De danska byråkraterna får nu för varje sked av sin sockerfria kruskakli, som man slevar i sig, inse detta. Tio år har man hållit på och det enda som händer att det bara blir värre (högre sockerkonsumtion).

Precis på samma sätt har polisledningen i Sverige att upptäcka att bengalbränningarna inte kommer att minska, de kommer att öka, volymmässigt och dessutom sprida sig till arenor och andra platser som tidigare varit fria från dem. Vidare kommer andra ordningsstörningar att öka på och utanför arenorna, sådan är rättsmedvetandets logik, vi ser det i Sockerdanmark, vi kommer att se det i Sverige.

Juristerna på rättsavdelningen har helt enkelt trampat i klaveret och missat att man gick ett antal steg för långt. Som vi nämnt, det handlar inte i första hand om att dialogen uteblivit utan att det allmänna rättsmedvetandet inte alls var där polisen trodde att det var. Istället för förståelse och medhåll från en bred fotbollspublik upplevs villkorstrappan och åtgärderna som ren och skär repression. Vill polisen veta hur man inte ska gå vidare, ja, då ska man snegla västerut mot grannlandet.

Det är nog bäst för alla om polisledningen backar nu och börjar om processen så att den går i linje med det allmänna rättsmedvetandet. För hur det än är, några miljoner arga treåringar som känner att deras föräldrar fattar orimliga beslut å deras vägnar, rår ingen polismakt i världen på, så är det bara.